Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. »Jag har bara förlorat vänstra foten.» En av krigets idyller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
den gör henne gott. Varken herr Goldberg,
restauratören, eller herr Jagiell, bokföraren,
eller hennes svåger manufakturhandlaren ha
någon sådan blomstertäppa. Herr Rudolf är
ett enstaka fenomen i hennes värld. Och dess-
utom är han så glad och lycklig i hennes säll-
skap, han lyser upp när de råkas och blir
som förmörkad när de nalkas hennes port. Det
känns skönt också för en allvarlig, självför-
sörjande ung dam.
Så blir det krig. Restaurangen stängs inte.
Där blir i början till och med mer än vanligt
att göra, ty staden är full med militär som
äter ute under permissionstiden. Så försvinner
militären —
österut. Och efter några veckor
kommer den igen —
österifrån. Kanonerna
dundra dag och natt —
och dag och natt
gå tågen fulla med flyende civilister västerut.
Men herr Goldberg stänger inte sin restaurang,
och fröken Ernestine går genom den ohyggliga
trängseln till sitt kontor och gör upp sin kassa.
Man måste sköta sin plikt.
Kanonerna dundra. Nu borde herr Rudolf
komma och följa henne hem. Herr Rudolf,
sviker ni nu? —
Herr Rudolf är därute bland
kanonerna och kan inte komma ifrån!
Ryssarna tåga in i Lemberg. Efter skräck-
dagarna känns det skönt att allting ordnar sig,
även om det är bittert att leva under främ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
