Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. »Jag har bara förlorat vänstra foten.» En av krigets idyller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
mande herravälde och själen kröker sig i van-
mäktig harm vid alla de hotfulla och kitsliga
proklamationer och föreskrifter som aldrig
sluta att komma ut i tidningarna och på hus-
knutarna.
Goldbergs restaurang går för resten bra.
De ryska officerarna ha gott om pengar och
betala anständigt. Det sägs att kosackerna ute
på landsbygden husera förskräckligt. Men
detta är linjeregementen, t. o. m. gardes-
trupper, och de uppföra sig oklanderligt.
Fröken Ernestine passerar dagligen i restau-
rangens port grupper av dem. De titta ju
lite på henne, ty hon ser bra ut i sin mörka
tailormade, men de låta henne gå i fred. Hon
ser dem för allvarlig ut.
—
Men på kvällarna tänker hon ofta
på herr Rudolf. Hon har gjort en upptäckt
rörande honom och sig själv. Hon gjorde den
samma kväll då hon fick hans avskedsbiljett
innan hans regemente ryckte ut. Denna upp-
täckt oroar henne och gör henne lycklig.
Herr Rudolf tjänstgör i bataljonsstaben. Det
är mycket arbete, skrivning och telefonering
för att inte tala om de ständiga flyttningarna
ur bondstuga i bondstuga, ur skyttegrav i
skyttegrav. Herr Rudolf är inte krigsglad. Han
är tvärtom mycket sorgsen över att behöva
vara med i kriget —
över att det är krig. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
