Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. »Jag har bara förlorat vänstra foten.» En av krigets idyller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
hans lilla blomstertäppa blåsa bistra vindar
och det stolta kungsljus som skulle växa upp
där —
fosterlandskärlekens starka och sträva
ört —
vill inte ta riktig fart. Det är, som om
jordmånen vore för mjuk och lös för en sådan
planta. Den finns där, den växer, men den
trivs inte riktigt. Men den röda blomman blir
rödare och tyngre för var dag. — —
—
Herr Rudolf arbetar, drömmer och sover.
Herr Rudolf marscherar och där det strids,
strider han passivt —
skriver mitt i granat-
regnet, telefonerar fastän skrällarna förta ljudet
av rösterna, springer med bud och order och
bär tunga väskor och lådor. Hans uppgift
är inte att döda, men han har ideligen utsikt
att bli dödad.
Herr Rudolf kommer till Karpaterna, till
snön och isen. Han ser folk förkomma av
köld och elände så att de ligga som vinter-
flugor på ett fönsterbräde. Men han fortfar
att arbeta på sitt stillsamma sätt som blir allt
stillsammare. Den röda blomman värmer och
tynger
—
den håller honom vid liv och tär
på hans liv. — — —
En dag rasar jordkulan där han arbetar för
en fullträff av en tung granat. Stenar falla ned
på honom. Han kan inte röra sig. Först
framemot nästa morgon komma sjukvårds-
soldaterna och gräva fram honom. Majoren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
