Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Sjöfararen och försöken att nå Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 H. H. VON SCHWERIN.
från saltgrufvorna vid Tagazza, långt inne i landet. (Alla dessa
upplysningar äro fullkomligt med sanningen öfverensstämmande.) Äfven
dessa Morers höfding, »en kavaljer benämnd AHUDE MEYMAN», som
visat Fernandez så stor välvilja, bodde så långt in i landet, att
äfventyraren på vägen dit genom den mellanliggande vattenfattiga
öknen nära nog omkommit af törst.
Denna upplysande och innehållsrika skildring af dessa ännu i dag
endast högst ofullständigt kända trakter var naturligtvis icke vidare
lämplig att uppmuntra till fortsatt undersökning af härvarande
inland. Detta hindrade emellertid icke Portugiserna att samtidigt med
sitt besättande af Arguimön grundlägga ett handelsfaktori i det långt
inne i landet belägna Wadan eller Hoden. (Dessa trakter hafva fått
en ny betydelse genom den just i dessa dagar afslutade
gränstraktaten mellan Frankrike och Spanien.) Denna station torde
emellertid snart hafva öfvergifvits, ty vi sakna alla senare underrättelser
om dess fortsatta verksamhet. Man har stort skäl att beklaga, att
den portugisiska koloniseringen af Afrikas nordvästra kust så hastigt
fann sitt slut; kustens ansenliga ruiner tala nogsamt om en
svunnen europeisk storhetstid i dessa trakter.
I regeln visade icke infödingarne, hvad man väl ej kan
förtänka dem, samma tillmötesgående emot Européerna som det, på
hvilket nyss anförts exempel, och flera »fångstexpeditioner» slutade
olyckligt. Man beklagade de af infödingarne dödade och säkerligen
ej sällan uppätne äfventyrarne, »hvilkas själar Gud i sin nåd måtte
bereda rum i de heligas boningar», såsom liktalet öfver
galgfåglarne lydde.
Året 1445 kunde bevittna utrustandet af den betydligaste
oceanflotta, man ännu här skådat »sedan Karthaginensernas tid». Denna
stora »armada» räknade ej mindre än 27 fartyg, dels tillhörande
prinsen, dels utrustade af privatpersoner. Portugiserna hade blifvit
företagsamma, så snart det lönade sig! Knappast fanns en man, hvilken
deltagit i de stora sjöfärderna under de sista 30 åren, som icke
nu var med om denna stora expedition, och Afrikaforskningens
redan berömda namn defilera förbi oss i den portugisiska krönikan.
Den kombinerade flottan började med att göra ett i stor
måttstock omsorgsfullt förberedt strandhugg i närheten af Kap Blanco.
Men sedan de därvid efter åtskilliga blodiga strider tagne fångarne
likt andra prispenningar fördelats bland de olika skeppen, upplöstes
den dråpliga flottan, och en stor del af fartygen återvände hem,
anseende, att målet, man föresatt sig, var vunnet, d. v. s. att utkräfva
hämnd på infödingarne för åtskillige aft dem nyss förut dödade
»europeiske martyrer».
En annan del af flottan, bestående af 3 skepp, föredrog att
göra ett besök på Kanariöarna i stället för att detta år gå till
Guinea, och så skedde verkligen. De företagsamme männen
stannade en längre tid på denna ögrupp, sysselsatte med människorof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
