Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Sjöfararen och försöken att nå Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 H. H. VON SCHWERIN.
Kap Blanco, från hvilken punkt en på resultat rik inlandsfärd af
honom företogs. Cadamosto lämnar oss en lefvande skildring af
härvarande land och folk, hvarvid han särskildt riktar sin
uppmärksamhet på här rådande handelsförhållanden. Särskildt råkade
Cadamosto i förvåning öfver hvad han fick höra om härvarande s. k.
»stumma handel».
Denna tillgick på följande sätt:
Invånarne i Melli reste med salt till de söder om dem boende
negerstammarna. Saltet upplades i högar vid stranden af därvarande
stora vatten (sannolikt Niger), hvarpå köpmännen drogo sig tillbaka.
Därpå närmade Negrerna sig stranden i stora båtar och nedlade vid
sidan af de högar, de ville köpa, så mycket guldstoft, som de ansågo
saltet vara värdt, och gingo äfven de utom synhåll. Ansågo de nu
åter framkommande köpmännen det bredvid saltet liggande guldet
vara tillräcklig betalning, togo de detta och afreste; i motsatt fall
läto de högarna stå orörda och gingo än en gång afsides, hvarpå
Negrerna antingen lade mera guld till eller borttogo allt det redan
ditlagda guldet och vände hem igen utan att afsluta någon
handel alls.
Den stumma handeln bibehöll sig i Negerlanden åtminstone till
slutet af 18:de århundradet, liksom detta primitiva handelssätt
blomstrade och gör det väl ännu i åtskilliga trakter af såväl Afrika som
Asien och Amerika.
Vidare anställer Cadamosto reflexioner om orsaken till att
Negrerna använda så mycket salt, och han kommer då till det resultat,
att de behöfva denna krydda »för att svalka sitt blod under den
oerhörda solhettan». Därifrån seglade Cadamosto till Senegal, för
hvars land och folk han utförligt redogjorde. Bland annat anför han,
att floden utgör folkgränsen mellan de mörke Morerna och de
verklige Negrerna, hvilket i det stora hela är fallet äfven nu, efter
mångfaldiga under årens lopp försiggångna förskjutningar af de bägge
raserna.
Han företog därefter en färd högre uppåt floden, än någon före
honom gjort, och fann därunder åtskilligt af intresse. Så påträffade
han bl. a. »en kejsare, så hederlig, att han kunnat tjäna hvilken
kristen som helst till föredöme». Vidare råkade han infödingar, hvilka
icke ville tro, att Européernas hvita färg var äkta, utan att den
kunde aftorkas. Desse samme ansågo de smattrande trumpeterna
vara rytande rofdjur och förvånades högligen vid åsynen af tända
vaxljus. I synnerhet kvinnorna lade en obetvinglig nyfikenhet i
dagen beträffande kläder, husgeråd och vapen.
I närheten af Kap Verde sammanträffade den resande med
tvänne fartyg, af hvilka det ena var från Genua. De tre skeppen
fortsatte tillsammans forskningsfärden förbi udden och framkommo
till Gambias mynning, där man sökte att inleda en vänskaplig
förbindelse med därvarande infödingar, ehuru förgäfves. Infödingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
