Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasco da Gama och upptäckten af sjövägen till Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄCKTERNAS TIDEHVARF. 65
nämligen funnit dessa djurs spillning helt nära vattenstället, dit de
kommo för att dricka.
Lördagen (den 2 december) kommo omkring tvåhundra negrer,
såväl store som små. De medförde omkring tolf stycken fäkreatur,
såväl oxar som kor, jämte fyra eller fem får. Då vi sågo dem,
gingo vi strax i land, och strax började de att spela på fyra eller
fem flöjter, och somlige spelade högt och andre lågt, så att
samspelet var synnerligen vackert för att vara utfördt af negrer,
af hvilka man icke väntar sig någon musik, och därtill dansade de,
som negrerna bruka. Och kommendanten lät trumpeterna ljuda,
och vi i våra båtar dansade, och kommendanten dansade också,
sedan han kommit tillbaka till oss.»
“1JTvifvelsutan har det erbjudit en kostlig syn att se den strame
Gama gifva svartingarne prof på sin dansskicklighett Kommendanten
torde säkerligen för tillfället hafva varit vid alldeles ovanligt godt
humör.
»Sedan festligheten slutat,» fortsätter berättelsen, »gingo vi i
land på samma plats som förut och tillbytte oss där en svart oxe
för tre armband. Denna oxe åto vi till middag på Söndagen. Vi
funno honom vara mycket fet, och hans kött var smakligt liksom
det portugisiska oxköttet. På Söndagen kommo lika många
besökande och förde med sig sina hustrur och små barn, hvarvid dock
kvinnorna stannade på en höjd närà hafvet. De medförde många
oxar och kor och slogo sig ned på tvänne skilda platser vid hafvet
samt spelade och dansade, liksom de hade gjort på Lördagen.
Det är en sed hos detta folk, att ynglingarne kvarstanna i
småskogen med vapnen. Männen däremot kommo för att samtala med
oss. De buro korta käppar i handen och vid dessa räfsvansar fästa,
med hvilka de fläktade sig i ansiktet. Under det vi sålunda medels
tecken samtalade med dem, sågo vi de unge männen nedhukade i
busksnåren och hållande vapnen i händerna. Och kommendanten
skickade i land en man vid namn MARTIN AFFONSO, som redan varit
i Manicongo* och lämnade honom armband för att därmed köpa en
oxe. Och infödingarne, sedan de väl emottagit armbandet, togo
honom vid handen och förde honom till vattningsplatsen och,
pekande därpå, frågade de, hvarför vi tagit deras vatten, och samtidigt
började de att drifva boskapen mot småskogen. Men när
kommendanten såg detta, gaf han oss andre befallning att draga oss tillbaka,
och detsamma gjorde han med Martin Affonso, ty han misstänkte
förräderi vara å färde.»
Denna framställning lämnar i all sin enkelhet ett förträffligt
exempel på det lömska tillvägagångssätt, hvilket tyvärr alltför ofta
kännetecknar de afrikanske infödingarne vid deras transaktioner med
* Manicongo var egentligen namnet på härskaren i riket Congo, men
användes därjämte som beteckning för själfva landet.
De stora upptäckternas tidehvarf. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
