Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasco da Gama och upptäckten af sjövägen till Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄCKTERNAS TIDEHVARF. 67
Nu börjades färden i det obekanta! Stranden på babords sida
var vackert grön, tätt befolkad och rik på boskapshjordar samt
bevuxen med träd, hvilkas storlek allt mera ökades, ju längre man
frainträngde. Denna iakttagelse var fullt riktig, ty i följd af härvarande
varma kustvatten, sträcker sig den tropiska vegetationen på Afrikas
östra kust mycket längre i söder än på den motsatta sidan af
kontinenten, där temperaturen är vida lägre, och landet på samma bredd
har ett nästan ökenartadt utseende.
Den 18:de december slog vinden om till ostlig, och Gama såg
sig däraf nödsakad att hålla ut på öppna hafvet, men befann sig
till sin ledsamma öfverraskning den 20 på morgonen åter i
Algoabukten nära en punkt, som enligt hans beräkning borde hafva legat
60 leguas bakom honom. Denna omständighet finner sin förklaring
däraf, att Gama, utan att märka det, på öppna sjön fattats af den
starka nord-sydliga Mozambigue-strömmen, hvilken sålunda fört
honom tillbaka till utgångspunkten. Det behöfver väl knappast sägas,
att detta i och för sig helt naturliga sakförhållande var egnadt att
väcka farhågor hos den klenmodiga besättningen, som häri såg ett
tecken på, att försynen motsatte sig deras förehafvande att segla till
Indien.
Till all lycka uppstod emellertid en kraftig S.V. vind, som höll
i sig under 3—4 dagar, och med hvars tillhjälp flottan denna gång
lyckades öfvervinna strömmen, så att man Juldagen befann sig sjuttio
leguas från Dias yttersta punkt, eller på höjden af den kuststräcka,
som af upptäckaren erhöll sitt namn Natal (port. = Jul) efter denna
dag. Gama lät färden oafbrutet pågå till omkring den 10 januari,
och först när vattenbristen gjorde sig oemotståndligt gällande —
till matlagning hade man redan börjat använda hafsvatten, och
manskapet erhöll endast ett obetydligt, noga afmätt kvantum dricksvatten
för hvarje dag — tvingades han (därvid torde säkerligen manskapets
allt mera tilltagande missnöje äfven spelat en viss rol) att söka
land vid en punkt på kusten något norr om Lourenço
Margquezbukten, där man ankrade vid mynningen af en liten flod.
Kusten var tättbefolkad och invånarne helt olika de småväxte
infödingarne, med hvilka de sist kommit i beröring; de voro mörke
och reslige Negrer, tillhörande Bantu-folken och stamförvanter till
de numera genom sina strider med de holländske och engelske
nybyggarne allbekante Kaffrerna. De bodde i stråtäckta hyddor,
odlade korn, särskildt hirs eller s. k. »durrah». Deras vapen
bestodo af långa bågar och pilar samt kastspjut med järnspetsar
och dolkar, ofta försedda med slidor af elfenben. Koppar tycktes
förekomma här i riklig mängd, och de prydnader, infödingarne buro
på armar och ben äfvensom i sitt ulliga hår, voro af denna metall.
Äfven tenn saknades icke.
Här kom, betecknande nog, den ofvan anförde Kongofararen
Martin Affonsos språkkunskap expeditionen åter till godo, i det han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
