Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasco da Gama och upptäckten af sjövägen till Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 H. H. VON SCHWERIN.
Mot söder och sydost skyddas denna ö af tvänne mindre öar, af
Portugiserna kallade S. Jorge och S. Thiago. Inloppet till bukten
är delvis grundt och tillgängligt blott för fartyg med ringa
djupgående.
Vid sitt första försök att nå fram till hufvudön rände också
Berrio upp på en bank och måste vända om till de på något afstånd
långsamt följande Gabriel och Raphael. Samtidigt visade sig
oväntadt ett par stora segelbåtar, kommande fram från andra sidan ön
och ifrigt följande efter Berrio. I sin öfversvallande glädje öfver
detta tecken på, att den efterlängtade förbindelsen med österländsk
kultur nu omsider lyckligt blifvit uppnådd, hälsade Coelho
kommendanten och hans broder med en dundrande kanonsalut. Gama lät
strax fälla ankar och afvaktade (de arabiska) båtarna, hvilka nu till
ett antal af sju eller åtta hastigt närmade sig under trumpeternas
klang. Deras besättningar mottogos gästfritt af Portugiserna och
inbjödos att deltaga i en festmåltid, sedan de utan fruktan gått ombord
på skeppen.
Efter samråd med de öfrige kaptenerna beslöt Gama att, oaktadt
det en gång misslyckade försöket, löpa in i bukten för att närmare
undersöka hamnen samt lära känna dess handelsförhållanden och
invånare. Åter gick Coelho till segels, och denna gång lyckades det
honom att, trots det Berrios roder bräcktes under manövreringen,
med tillhjälp af stadsborna finna den rätta infarten. Den 2 mars
kastade han således ankar på kort afstånd från staden och
uppnåddes snart af Gabriel och Raphael, som ej voro sena att följa det
gifna exemplet.
Östaden, som tillhörde scheikens af Quiloa rike, styrdes af en
ståthållare, bärande titeln »sultan». Staden bestod af halmtäckta
lerhyddor; endast scheikens bostad och en moské voro uppförda af
sten och försedda med platta tak enligt österländsk sed. Det
härskande folkelementet var arabiskt till härkomsten och af
muhammedansk trosbekännelse. Dessa Morer, som Portugiserna kallade dem,
hade säkerligen, liksom de nuvarande ostafrikanske Araberna, till
stor del uppkommit genom en blandning af de ljusare, inflyttade
muhammedanerna med negerfolk, särskildt de vid kusten (arab. »sahel»)
boende stammarna, hvaraf de erhållit sin numera allbekanta
benämning »Suahelis», hvilken användes samtidigt med namnet » Zanzibariter».
Araberna gingo klädda i linne och fint hvitt bomullstyg med kulörta
ränder och buro hufvor, prydda med siden och guldtrådar.
Mozambique, erfor man, stod med Arabien och Indien i en liflig
handelsförbindelse, som förmedlades genom Araberna eller, som de i
vår berättelse kallas, »de hvite Morerna», och af hvilkas skepp vid
Gamas ankomst fyra lågo i hamnen, lastade med guld, silfver,
kryddnejlikor, peppar, ingefära och silfverringar med ädla stenar, äfvensom
mängder af pärlor och rubiner, »hvilka artiklar alla äro i bruk hos
härvarande befolkning», säger vår berättare. Alla dessa produkter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
