Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den första färden öfver Atlantiska oceanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄCKTERNAS TIDEHVARF. 163
ligare vilja följa den genuesiske äfventyraren på hans vanvettigafärd. Ja,
man lär till och med hafva satt i fråga, om icke det klokaste vore att
passa på tillfället att utan vidare kasta amiralen i sjön. Sedan detta
väl blifvit undanstökadt, kunde man ju sprida ut, att amiralen fallit
öfver bord, då han en natt som vanligt varit sysselsatt med att
anställa stjärnobservationer från amiralskeppets akterkastell.
Den 25 september hade Columbus en öfverläggning med Martin
Alonso angående det sjökort, säkerligen ett exemplar af Toscanellis
karta, som han tre dagar förut låtit fästa vid ett trästycke och
medelst ett snöre slungat ombord på Pinta. På denna karta funnos ju
nämligen en del öar angifna i just den del af oceanen, där eskadern
nu enligt beräkning bort hafva befunnit sig. Pinzon, som hyste
fullt förtroende till detta sjökort, uttalade till och méed sin förvåning
öfver att öarna i fråga icke kommo i sikte.
Den oförsagde Columbus förklarade härpå utan tvekan saken
på följande sätt. Motiga hafsströmmar hade försenat skeppen så
mycket, att man mot beräkning icke hunnit så långt västerut, att
öarna i fråga ännu kunnat komma inom synhåll. Dessa reflexioner
meddelade han vidare S. Marias styrman och matroser, för hvilka
han äfvenledes visade kartan. Säkerligen voro bland desse de lätt
räknade, som förstodo det allra minsta af öfverbefälhafvarens
åtgöranden vid detta tillfälle. Kartläsning var en svår konst, hvilken
ej så synnerligen många vid denna tid lyckats tillegna sig.
Det var just vid solnedgången, då plötsligen Pinzon, som stigit
Upp på sitt skepps akterkastell, med jublande stämma tillropade
Columbus, att han nu alldeles bestämdt hade land i sikte, och
Pintas besättning bekräftade med en mun sin kaptens utsago.
Columbus föll på knä för att tacka Gud, under det att Martin Alonso och
allt hans folk uppstämde: Ära vare Gud i höjden! I denna sång
instämde snart alla, äfven de på de två andra skeppen varande. Man
klättrade upp i masterna och i riggen, och för en gångs skull voro
alla fullkomligt öfverens i den gemensamma uppfattningen, att land
var i sikte.
Att Columbus denna gång delade den allmänna meningen,
ådagalade han ej minst genom att göra sig mödan att uppskatta det
förmenta landets afstånd till ungefär 25 leguas i sydväst, hvarför
också kursen ställdes i denna riktning. Natten var härlig, och sjön
så lugn, att många matroser passade på tillfället att taga sig ett
uppfriskande bad i hafvet. I daggryningen fortsattes samma kurs, men
man kom snart till den öfvertygelsen, att ett misstag åter förelåg,
och att det, som uppfattats som land, i verkligheten icke varit
någonting annat än ett egendomligt formadt molnlager vid synranden.
Kursen ändrades därför åter till rakt västlig, och man fasthöll
densamma oförändradt under de närmaste dagarna.
Den 1 oktober anställde de tre fartygens piloter åter en
jämförelse mellan sina beräkningar öfver de från Ferro tillryggalagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
