Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den första färden öfver Atlantiska oceanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄCKTERNAS TIDEHVARF. 175
vi göra rättast uti, att anse den vara omöjlig att fullt afgöra med
tillhjälp af det oss för närvarande till disposition stående bevismaterialet.
(Vi skola längre fram återkomma till frågan om Columbus’
vetenlighet, och hvad man därom vet.)
Slutligen ansåg Columbus det vara skäl att inställa sitt
långsamma framträngande längs den stora öns nordkust, eller, som han
trodde, den asiatiska kusten. Han säger själf därom i sin dagbok:
»Sedan jag slutligen seglat så många mil utan att finna någonting
nytt, och då kusten hade en nordlig riktning, hvilket jag ville
undvika (!), alldenstund vintern nalkades, så beslöt jag vända om till en
ankarplats, på hvilken jag förut gifvit akt.»
Så skedde och från denna ankarplats utskickade Columbus den
2 november en expedition till landets inre delar. Denna bestod af
den lärde döpte juden TORRES, som kunde tala hebräiska, kaldäiska
och något arabiska, jämte en spanior och två infödingar. Särskildt
vid Torres fäste man stora förhoppningar — han skulle nog kunna
göra sig förstådd i Storkhanens rike. Ty expeditionen, eller rättare
ambassaden, hade ingen ringare uppgift än att leta sig fram till
denne mäktige furste för att till honom öfverlämna den redan
omtalade kungliga skrifvelsen, och på samma gång för honom visa prof
på de kryddor, som Spanjorerna sökte.
För att de icke skulle lida någon nöd under vägen, försågos
desse egendomlige sändemän med snören af glaspärlor, för hvilka
de skulle kunna köpa sig lifsmedel. Ordern löd vidare på, att de
åter skulle inställa sig om 6 dagar. Redan den 6 november på
kvällen kommo emellertid de utskickade tillbaka. Hvad månne hade
desse nu att inberätta! Jo, det var allt en hel del, ehuru icke det
allra minsta i den riktning man hoppats. På sin vandring hade de
påträffat åtskilliga byar, bland annat en, bestående af 50 tältliknande
hus, som tjänade 1,000 (!) personer till bostad.
Underrättelser om Storkhanen hade de däremot icke lyckats
inhämta, men deras mottagande hade öfverallt varit synnerligen
högtidligt.. Så hade vid ett tillfälle byns äldste »på guldstol» burit
dem in i residensbyggnaden och där satt dem på bänkar, under det
att infödingarne själfve anspråkslöst hade satt sig på bara marken.
Sedan männen aflägsnat sig, hade kvinnorna blifvit insläppta, och
dessa hade närgånget nog velat känna på de hvite främlingarne, för
att därigenom fullt öfvertyga sig om, att desse voro verkliga
varelser af kött och blod. Då sändebuden ändtligen efter all välfägnad
ansågo tiden vara inne att draga sig tillbaka, önskade flere af de
infödde att följa med, »emedan de fått den uppfattningen, att
främlingarne vände tillbaka till himlen». Huruvida Spanjorerna rätt
uppfattat, hvad infödingarne verkligen menat, kan med skäl förefalla
något tvifvelaktigt.
Det var vid detta tillfälle som Européerna lärde känna den äkta
amerikanska, eller (som det då hette) »indiska» seden att röka tobak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
