Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fernando Cortez och Mexikos eröfring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄCKTERNAS TIDEHVARF. 295
Sedan afrättningen försiggått, befriades Montezuma från sina
fjättrar, och med glad uppsyn meddelade Cortez honom, att det
numera stode honom fritt att återvända till sitt eget palats. Rättvisan
vore nu tillfredsställd !
Med denna tillåtelse tyckes det för öfrigt knappt hafva varit
allvarligt menadt. Icke heller vågade Montezuma begagna sig af
detta erbjudande. Han fruktade nämligen, att han icke mera skulle
förmå tygla hufvudstadsbefolkningen, hvars raseri blifvit väckt
genom den ovärdiga behandling, för hvilken han varit utsatt, och att
folkmassorna, så snart de sågo sin öfverbefälhafvare hos sig, skulle
skrida till anfall mot de hatade främlingarne. Montezuma föredrog
därför att kvarstanna hos Spanjorerna, hvilket äfven förträffligt
öfverensstämde med Cortez’ planer.
Cortez sammankallade därpå Astekernas samtlige kaziker till
Tenochtitlan och lät såväl dem som Montezuma formligen aflägga
trohetsed till Konungen af Spanien. Montezuma utfärdade dessutom
till det astekiska folket ett upprop, i hvilket han uppmanade alla
att för framtiden vara den store Konung Karl underdånige och att
till denne monarks representant (Cortez) öfverlämna hela den tribut,
som de förut plägat afleverera i Tenochtitlan.
De förskrämde astekiske kazikerna skyndade att lyda. Inom
kort hopade sig »tributen» i Cortez’ högkvarter. Ensamt guld- och
silfverföremålen värderades till ej mindre än 2 millioner dukater.
Dessa klenoder, säger Cortez, voro oskattbara: ingen furste på
jorden egde maken till dem! Cortez och Spanjorerna blefvo allt
djärfvare af framgången och uppförde sig i alla afseenden, såsom vore
de redan landets oinskränkte herrar.
Trots Montezumas varningar tilltvingade sig Cortez rättighet
för Spanjorerna att fira kristen gudstjänst på den stora teocallin.
Att detta var oklokt handladt af Cortez, skulle strax visa sig.
Astekerna hade hittills utstått allt, utan att hafva tagit mod till sig att
göra motstånd mot fienderna. Men när de slutligen fingo bevittna,
att deras heligaste tempel och högste gud skändades af främlingarne,
grepos alla af en smärtsam känsla, som snart utvecklade sig till ett
glödande hat mot de gudlöse inkräktarne. Elden, som glimmade
under askan, kunde när som helst slå ut i ljus låga.
Cortez var icke okunnig om den i hemlighet rådande
sinnesstämningen och fördubblade därför sin vaksamhet. Montezuma hade
dessutom för honom öppet förklarat, att folket knappast kunde hållas
tillbaka längre och att Tenochtitlans invånare beredde sig att
anfalla de tempelskändande främlingarne, såvida de icke lämnade både
hufvudstaden och landet.
Härpå svarade Cortez, att han icke kunde afresa från Mexiko
utan att hafva skepp till sitt förfogande. Montezuma förklarade sig
då strax villig att vara Spanjorerna behjälplig vid byggandet af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
