Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferdinand Magellan och den första världsomseglingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
868 H. H. VON SCHWERIN.
med hvilka Spanjorerna kommo i beröring vid S. Julian-bukten,
voro ovanligt store. Deras fantastiska, i långa skinnmantlar höljda
gestalter, hade sålunda lätt kunnat ingifva Européerna en oriktig
föreställning om deras verkliga kroppslängd. Det behöfdes icke
mera för att en fabel skulle uppkomma om ett här boende
jättefolk, som vid de hvites åsyn sades hafva yttrat, att de hvarken
förr sett så stora skepp eller så små människor.
Patagonerna, sades det, voro så store, att Spanjorerna endast
nådde dem till midjan. Pigafetta uppgifver deras längd (med
oförsvarlig öfverdrift) till 8 meter. Desse resar, hette det vidare, togo så
stora steg, att de hvite icke ens springande kunde följa dem. Det lyc-
j kades dock att fånga två af desse
infödingar och föra dem ombord.
En af dem befanns dock varåa
så stark, att 8 Spanjorer endast
med största besvär förmådde
hålla honom fast. Denne jätte
dog emellertid, innan man hunnit
föra honom till Spanien. Detta
var äfven fallet med den andre
Patagonen, som man med list
infångat.
Hvad namhnet beträffar,
uppkom det därigenom, att
infödingarnes i ludna guanaco-skinn
insvepta ben påminte om
djurtassar (port. pata = tass),
hvarför också desse Indianer erhöllo
namnet FPatagoner, hvilket alltså
är liktydigt med »tassfotingar».
Patagon (gammal afbildning). Folkets benämning öfverfördes
sedan på själfva landet, och
Patagonien blef i sin ordning ett namn, som snart nog godtyckligt
tillämpades på hela det ofantliga slättland, som intager Syd-Amerikas
sydligaste del.
I april månad utsändes det lilla Santiago, som i följd af sitt
ringa djupgående särskildt egnade sig för kustfart, för att, om
möjligt, finna det efterlängtade sundet längre söderut. Skeppet kastades
emellertid på land af en våldsam storm och blef totalt vrak.
Besättningen, som endast med undantag af kaptenens negerslaf lyckats
rädda sig i land, företog en ytterst mödosam vandring längs kusten
för att återvända till S. Julian-bukten, och hade säkert dukat under
för hunger och köld, såvida icke Magellan till deras hjälp landvägen
skickat en expedition, som kom de återvändande till mötes.
Den 14 augusti, då Magellan ansåg sydhalfklotets vår hafva
framskridit så långt, att man kunde göra ett försök att fortsätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
