Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferdinand Magellan och den första världsomseglingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 H. H. VON SCHWERIN.
träffade. Det sydliga sundet däremot råkade verkligen att finnas
till och upptäcktes af Magellan.
Om detta tages med i beräkningen, hafva vi allt skäl att antaga,
att man vid Magellans afresa intet kände om den verkliga
förekomsten af ett sund i Söder. Man antog emellertid, att ett dylikt
någonstädes måste finnas, och i Spanien hoppades man, att så
var fallet; i Portugal hyste man snarast förhoppningar om motsatsen.
Ty om sundet varit bekant, hade säkerligen icke Konungen af
Portugal vågat afslå Magellans anhållan om understöd till resan. Men
han tyckes hafva tagit för alldeles gifvet, att den mellanliggande
långsträckta amerikanska kontinenten helt och hållet stängde
vattenförbindelsen mellan Atlanten och Indiens haf åt detta håll, och
att alltså en färd, sådan som Magellan tänkte sig, var faktiskt
outförbar.
För öfrigt hade Magellan tydligt förkunnat det vara sin afsikt
att följa den sydamerikanska kusten, om det så behöfdes, ända till
759 sydlig bredd, för att finna ett sund, som förde till hafvet i
väster. Hans ytterst noggranna undersökning af alla insnitt på den
patagoniska kusten talar dessutom tydligt för, att han icke hade
några som helst äldre underrättelser om dessa trakter att hålla
sig till.
Den 21 oktober 1520 passerade Magellans fyra skepp genom
ingången till sundet med den låga »Jungfru-udden» på styrbords
sida. I den därinom belägna buktliknande utvidgningen gingo
Trinidad och Victoria till ankars, under det att Magellan gaf de två
andra skeppen, Concepcion och S. Antonio, befallning att fortsätta
med undersökningen af farvattnet längre in i landet.
Om natten utbröt en af de för dessa trakter vanliga
N.O.-stormarna och varade ända till påföljande dags middag. De två utsända
rekognosceringsfartygen nödgades länsa undan för stormen och
drefvos allt längre och längre från Magellans ankarplats. De
ombordvarande trodde sig vara förlorade, men lyckades komma förbi den
ena udden efter den andra, och ständigt sågo de öppet vatten
framför sig. Man befann sig påtagligen i ett sund.
Med lätt begriplig ängslan afvaktade Magellan sina skepps
återkomst. Särskildt hade hans oro väckts däraf, att han i fjärran sett
rök, hvilken han tydde såsom ett tecken på, att hans sändemän
lidit skeppsbrott och räddat sig i land, där de uppgjort eld.
Besättningarna på Magellans två skepp voro som bäst
sysselsatta med att anställa betraktelser öfver det öde, som vederfarits
deras kamrater, då helt oväntadt de saknade S. Antonio och
Concepcion kommo i sikte med alla segel uppe och flaggsmyckade från
topp till reling. »Vid sitt annalkande aflossade de sina stora
bombarder, och manskapet utstötte jubelrop, i hvilka äfven de andra
skeppens besättningar instämde.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
