Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Tärningen är kastad! Vi gå över Rubicon!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mörknade över våra vägar, trodde jag mig höra det
hånskratt som väntade mig vid återkomsten till kusten,
om jag förlorade spelet.
Natten förflöt lugnt. Inte ett ljud störde vår ro.
Samma gravlika tystnad som i öknen omgav oss på
alla håll. Inga hundskall hördes, och vår egen schäfer
Pao, morrade inte ens. Om gränsvakter funnos, så
hade de ännu icke upptäckt oss. På morgonen den 6
februari gjorde vi oss ingen brådska. Vi längtade ju
inte precis att kasta oss rakt in i lejonkulan eller snarare
i ett bo vimlande av huggormar. Frukosten,
nedtagandet av tälten, lastningen, allt gick lika lugnt som
vanligt, kanske lugnare. Ingen visste om detta var den
sista dagen av vår frihet och om icke, redan innan
solen gick ned, andra skulle bestämma över våra
rörelser eller om vår vistelse i ett unket och mörkt
tunganskt fängelse.
Klockan blev nära tio innan våra bilar började surra
på vägen väster ut. Denna var oerhört dammig och
hade djupa spår inskurna i lerstoftet av arbornas, de
turkiska kärrornas, höga hjul. Ur ett hav av hög gul
vass stack ruinen av ett vakttorn upp som en ensam
klippa. Våra kartritares pejlingar blevo kortare än
vanligt i den vintertorra växtlighet som dolde
terrängen.
Serat leder kolonnen. Han kör fast i en flack
sandyn, backar, tar fart och övervinner hindret. Djomtja
och Georg följa honom hack i häl och utföra samma
manöver som han. Djomtja kommer springande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
