Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genom skövlade byar till Turfan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pei-yang-K’ou är en by med trädgårdar och kanaler.
Härifrån utgår mot sydväst och väster den södra
ökenvägen till Turfan, som är jämnare än den vi följa, men
alltför sandbunden och mjuk för lastade bilar.
I San-p’u, ”Den tredje fästningen”, turkarnas
Toghotji, bo femton familjer, som börjat plöja och så. Byn
består mest av ruinhögar, men en pagod i tre våningar
reser sig ännu över förödelsen. Vid byn Liu-shu-ch’üan
eller ”Pilträdets källa” skuro våra hjul igenom det allt
för tunna frusna ytlagret vid sidan av en kanal och det
tog en timme att komma upp igen. Under tiden delade
vi ett par meloner, som vi fått av Astanas folk.
Ett par ljusgråa vargar ströva vid sidan av vägen.
Krigstid är välkommen för vargarna. Djomtja skär
med bakhjulen tvärsigenom en murken bro och vållar
uppehåll. Än är det tuvstäpp än gobi. Någon gång
synas ett par antiloper. Ett karavanseraj ligger jämnat
med jorden och av ett par små byar fanns endast
lerhögar kvar. Ett vakttorn står där som ett minnesmärke
från forntiden.
Vi åka in i byn Liao-tun, där vi sovit en natt i
februari 1928. Dess lerhus i ruiner, men karavanserajet
stod ännu ehuru förfallet. Vi gingo in på dess skräpiga
gård. Tre hundar, en häst, en get, en tupp och två får
tycktes utgöra Liao-tuns hela befolkning. Vi stego in
i de eländiga, mörka kyffena vid gårdens sidor. I ett
av dem fanns ett gevär och en telefontråd angjord till
telegraftråden. Detta måste vara en soldatpost. Men
byn är tom och övergiven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
