Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - General Bektieieff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bektieieff var ingen främling för mina tidigare
företag i Östturkistan och det märktes att han gärna ville
understödja våra planer. Det kan väl kallas en
underbar lyckträff att vi råkade just i hans händer och i det
ögonblick då vi bäst behövde honom! Han hade redan
i tsar Nikolais armé nått ganska hög rang och efter
revolutionen emigrerat till Urumtji, där han bott i
tretton år och uppehållit sig med att ge lektioner i
ryska. Vid krigsutbrottet i Sinkiang hade han blivit
utsedd till överbefälhavare för nordarmén. Om sitt av
Proschkurakoff framförda missnöje med den bilhjälp
vi givit Ma yttrade han icke ett ord. Han var
alltigenom sympatisk, vänlig och jovialisk.
Den fråga som låg oss närmast om hjärtat var
chaufförernas öde. Därpå svarade han:
”Deras ställning är naturligtvis mycket farlig och
riskabel och det gör mig ont att inte kunna lugna er.
Men allt som står i vår makt skall göras till deras
räddning och så snart jag får höra något om dem skall
jag meddela er.”
Kapten Vassilieff följde mig hem. Han hade
generalens order att hämta vår radioapparat, vilken vi
genast vid ankomsten grävt ned i jorden på ett säkert
ställe. Vi skulle återfå den vid krigets slut.
Det led åter mot aftonen. Stormen tjöt, stoftet yrde
kring gården och trädens grenar gnedo mot varandra.
Vi sutto i vårt trånga rum och förtärde buljong med
morötter, köttbullar och potatis då plötsligt en
bilsignal hördes från gården. Alla rusa upp och skynda
ut. Det kan inte vara någon annan än Georg. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
