Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormor Silfverlåås och hennes omgifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fasligt trångt här hemma. Jag säger till min värdinna
ibland: “Ditt eländiga stycke, säger jag, du är inte värd
så mycket som ett halft hårstrå på hustru mins hufvud’...
fast saken är den att hon inte begriper att det skall vara
salt och peppar på kärleken. Men örfilar du mig för
mycket så att det blir senap på köpet, så ger jag dig fan,
för, som presten sa’, han har alltid — det vill säga jag —
har alltid varit sträng i pligtens bud... Nej, se lillan
tittar stort på mig... se här — Gud välsigne dig: du har
mor dins granna ögon — kan du äta af detta“ ... Han tryckte
ett stycke tårta i den vissnade handen. Men den lilla
skakade på hufvudet. Modern fick henne likväl att smaka en
liten bit för att glädja fadern.
“Nå, hvar är stum-pullan då? Hon kan äta, det vet jag.“
Ett tillfälligt läte från vrån kom som svar.
Likbäraren gick att uppsöka den olyckliga åttaåriga
varelsen, som der borta lekte på sitt sätt och som, då hon
igenkände fadern, började uppgifva så skärande glädjeljud
att denne föll i häftig gråt, mera rörd vid detta stackars
barns förtjusningsutbrott än af något annat. Den i
grunden vekhjertade, men förfärligt lättsinnige mannen lutade
sig öfver sitt barn, som han smekte, lekte med och matade,
tills han slutligen somnade med hufvudet i „stum-pullans“
knä. Denna satt nu orörlig med sina händer begrafna i
faderns hår, då och då uppgifvande ett litet kort skratt,
hvari blandade sig den döende farfaderns suckar, den lilla
systerns qvillrande samt ett och annat dunkande slag i
bordet inom skärmen.
Med blickar af omätlig kärlek såg den öfvergifna
hustrun på maken och den döfstumma dottern. Sedan såg
hon forskande upp till främlingen, liksom hon väntat att
han skulle yttra något.
“Han har er ensam i hjertat", sade den unge
besökaren tröstande, “och han återkommer nu, derför att ni är
så värd att återföra honom.“
“Ack, om Gud ville tillåta det, då... Men tack, stor
hjertlig tack för allt herrns deltagande! Nu kan jag snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
