Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Glanshammars kontrakt - Glanshammar och Ringkarleby - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
anno 175 ... En promenad i vagn skulle företagas i parken
af det höga paret. Och på det man, ostörd af all etikett,
skulle så mycket mera ogeneradt kunna hängifva sig åt
stundens glädje, skulle ingen kusk eller lakej medfölja.
Konungen skulle själf köra för sin gemål, och L. befallte^
att eskortera. Emellertid råkade en af hästarne att skygga,
med den olyckliga påföljd, att konungen föll af och kom
mellan hästarne. Pilsnabbt rycker L. till sig tömmarne
och lyckades på ögonblicket häjda spännet, då det
upptäcktes, att konungen till all lycka kommit helskinnad
undan. Till belöning för sin raska och rådiga handling
erhöll L. af rikets ständer Svartsjö och Vendtholmens
kungsgårdar i arrende under 50 år på det ofvan uppgifna
billiga vilkoret, leverans af 12 pärmar hö årligen. Och
att såväl han som min far, som fick ärfva detta
"fideikommiss" på de år, som återstodo, godt kommo utmed
arrendet, oaktadt båda förde ett ganska dyrbart lefnadssätt,
det kan jag, tant Atalanta, intyga.
Här uppväxte nu vår tant i en frisk, landtlig natur,
"som en vild blomma i skogen". Ni skulle sett mig i
mina barnaår, hörde man den gemytliga gumman ofta
säga under det soligaste leende; jag hade kunnat hoppa
öfver små hus, så glad och svällande af lifskraft var jag.
Genom språng, lekar och de djärfvaste upptåg, på hvilka
hon riskerade både armar och ben, stärktes och härdades
allt mera hennes alltigenom kärnfriska och starka natur.
Därjämte tillvann hon sig en sällsamt smidig vighet, som
tillskyndade henne det ovanliga namnet "Atalanta", såsom
hennes fader och dennes vänner skämtsamt kallade den
lilla yrhättan.
Och nog gjorde jag skäl för det namnet, menade hon;
men Gud vet, hvad det till sist blifvit af "Atalanta", om
min uppfostran fortfarande kommit att gå i samma
riktning under samma ledning. Min fader var hästvän i hög
grad och hade låtit uppföra ett paradstall med
marmor-krubbor. Fint ville han ha det för sina hästar. Och han
hade ej mindre än 12 präktiga sådana med 12 i rödt livré
klädda stallpojkar. Själf hade han till och med låtit åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
