Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskoparne - 47. Thure Annerstedt (1852—1880)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under solnedgången. Allt högljuddare började ropet hö-
ras, att kyrkans män såsom representanter för ett rike,
ej af denna världen, icke borde taga del i politiken. Och
man behöfde ej vara siare för att inse, att presterskapet
såsom ett politiskt riksstånd par la force des circonstances
snart skulle upphöra. Icke desto mindre framhölls kraf-
tigt och vältaligt, att då Kristi rike är den surdeg, som
skall genomtränga och förädla alla mänskliga förhållan-
den, det också bland ett folk, hos hvilket kyrka och stat
varit på det innerligaste förenade, väl vore fullt konse-
kvent, att den förra finge hafva ett ord med i laget rö-
rande statens intressen. I dessas led ställde sig af ful-
laste öfvertygelse biskop A. och .hans ’ord voro icke utan
resonnans i riksdagen. Som vice talman i ståndet åtnjöt
han stort anseende och försvarade utmärkt denna sin för-
troendepost. “Med en fasthet i grundsatser, som åldrig-
tillät honom dagtinga med sin öfvertygelse, och ett orubb-
ligt mod, som aldrig fruktade att uppträda mot de vex-
lande tidsmeningarne,“ när det gälde att värna om det
bestående i fäderneärfda lagar och samhällsinrättningar,
stod han visserligen icke på deras sida, som inhöstade
segrar, men kom så mycket mera att verksamt bidraga
därtill, att segrarne blefvo dyrköpta, att alltför omogna
förslag hindrades att oanmärkt tränga sig fram och att i
det nya, som hvarken kunde eller borde hållas tillbaka,
bereda rum för det bästa och hållbaraste af det gamla
och bepröfvade.
Biskop Annerstedts politiska verksamhet gick alltså i
allmänhet i en riktning, motsatt tidsandans, ett förhål-
lande, som i all synnerhet framgick af hans ställning till
den för vårt fosterland så ödesdigra frågan om en ny
representationsform. “Fastän jag icke med glädje kan
blicka in i den framtid, som stundar,,“ yttrar han efter-
frågans definitiva afgörande, “sker sådant dock icke hopp-
löst, ty mitt hopp står till honom, som, då han icke ak-
tat oss värdiga att vara redskap i hans hand att afvända
farorna, väl är mäktig att i sinom tid uppväcka hjälpare
därur.“ Men innan han med sitt stånd nödd och tvungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
