Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskoparne - 48. Adam Teodor (Thore) Strömberg (1881—1889)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
sin personliga öfverlägsenhet visste han alltid, dock utan
att öfva något tryck, göra sin mening gällande. Med myc-
ken mildhet omfattade han den enskilde och ömmade
för hans bästa, och detta äfvcn, där man mången gång-
kunnat vänta, att strängare åtgärder vidtagits för att un-
danrödja missförhållanden. “Stark som han annars var“ —
säger hans minnestecknare — “i så väl sympati som an-
tipati och med en ovanlig lifiighet i lynnet, hade han nog
mången gång rätt mycken svårighet att beherska sig, men
med åren öfvervann han sig själf allt mer, och med sin
rättskänsla och sitt välvilliga sinnelag lät han de olika
åsikterna komma till sin rätt och skilde noggrant sak och
person. Utvecklingen af S:s inre människa synes hafva
stått liksom i omvändt förhållande till utvecklingen af
hans ytte öden“. Ju mera det bar uppåt, desto mildare
och fördragsammare blef hans sinne; de höga och an-
svarsfulla plikterna manade till ödmjukhet.
“Men vill du känna mannen, se honom i hans hein“,
lyder en gammal god regel. Och aldrig trädde Ström-
bergs storslagna personlighet bättre fram än i hemmet,
där intet yttre tvång lade sig tryckande på honom, där
hans hjärtevinnande egenskaper trädde i full dag. Där
såg man honom från hans bästa sida, lärde känna icke
blott hans höga begåfning, hans ljusa, för allt sannt, godt
och skönt mottagliga sinne, utan man fann där tillika ett
riktigt patriarkaliskt tjäll, där allvar utan surmulenhet,
glädje, adlad af hjärtats och förståndets bildning, herskade
och uppriktig, trofast vänskap mötte en hvar, som i det
gästfria hemmet in- och utgick.
Biskop S. var en mångsidigt verksam man och hann
med mycket, emedan han arbetade med ovanlig lätthet
och förstod att väl använda tiden. “Han menade sig
aldrig vara färdig, utan i det yttersta sträfvade han fram-
åt“, ihågkommande den maningen på den fana, han vid
afskedet från TJpsalä sett betydelsefullt vinka fiamåt .
Det svåraste för honom var, när han under sin sista sjuk-
dom nödgades vara mindre verksam. “Det är tillfreds-
ställande11, yttrar han då, “att se lifvet röra sig, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
