Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Öster-Rekarne kontrakt - Stenkvista och Ärila - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654
Den ansats till blomstring, som under frihetstiden
visat sig så väl genom flitigare skolgång, som ock där-
igenom, att den seden börjat alltmera tillämpas, att ingen
,antogs till barnalärare, som ej dessförinnan blifvit af pa-
stor pröfvad och skicklig befunnen; denna ansats till något
bättre hade på 1770-talet börjat att märkbart mattas.
■ Skolorna blefvo allt fåtaligare besökta; ingen manade
därtill. Lärarne, där sådana funnos, gjorde som de ville,
ingen öfvervakade dem. Omsider blefvo skolorna här och
där stängda; och det begynte allt mer, äfven af mycket
upplysta och högt stående personer ifrågasättas, om icke
— risum teneatis, amici — skolinrättningen kunde utbytas
mot någon mera gagnande institution. Och “lärarekåren“,
om vi våga begagna ett så fint ord om denna blandade
hop af afskedade korpraler och invalider, halta och lytta,
som ej dugde mer i ledet; af dessa fattiggummor och
“läsmostrar11, som skulle representera det uppväxande
allmogesläktets förstånd; denna kår hade kommit allt
mer på kneken. Den föreskrifna examen eller pröf-
■ningen inför pastor, innan någon antogs till lärare,
höll man ej vidare så strängt på. “Ju billigare desto
bättre11 hörde man från den kungl. rådkammaren med “af
Nordin11 till snfflör. Särskilda läsmästare — gamla djäknar
och riktigt “boklärda11 klockare, som under frihetstiden
börjat komma på modet — skulle falla socknarne till allt
för mycken tunga och besvär; nej, “intet drygt och dyr-
legdt folk11. Följden blef naturligtvis den, att någon torf-
tigare representerad “lärarekår11 än den på Gustaf III:s
tid har svenska folkskolan knappast ägt. Och såsom det
ljöd inom regeringen, så genljöd det snart landet rundt.
Intet var angenämare, än att slippa utgifter. Så tyckte
■ock den allmoge, som mest fick lida af skolverkets förfall
och högst bort protestera däremot. Och när någon, trots
■ det officiella besparingsbudet, ville mana folket att an-
skaffa skolhus och dugliga lärare och sålunda rädda fri-
hetstidens gåfva till svenska folket möttes han ofta af
■det mest energiska motstånd: “vi kunna ej, vi behöfva ej11.
Ett sådant försök var det, som gjordes af prosten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
