Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ungkarlarne ansågo nämligen, då som nu, att
kärleken var ett skälmstycke som förr eller senare
skulle sluta med avslöjning.
Deras samtal höllo sig alltid uppe över
vardagslivets småsaker, och de levde, som man riktigt säger,
icke på jorden. Men så kom fasan över
ensamheten, som slöt sig omkring dem och drev dem
ihop. Och då försökte de gå ut, dels av behovet att
visa sin lycka, dels för att lugna sig. Men när
de efter teatern inträdde på restaurangen, och hon
framför tamburens spegel ordnade sitt hår, erfor
han som om hon smyckade sig för »de främmande
herrarne». Och när de kommo till ett bord, blev
han genast stum, ty hon fick nya uttryck i sitt
ansikte, uttryck som han icke kände. Hennes ögon
tycktes parera blickar från de »främmande herrarne».
De blevo stumma bägge två, och hans ansikte
uttryckte den högsta ångest.
Det var en trist supé, och de gingo snart.
När de kommit ut, frågade hon, något förstämd
av missräkningen på ett nöje:
- Är du ond på mig?
- Nej, min vän, jag kan icke bli ond på dig!
Men jag blöder invärtes, när jag ser främmande
ungherrar orena dig med sina blickar.
Och därmed upphörde besöken av restauranger.
Veckorna före bröllopet hade upptagits av
bestyr med bosättningen. De hade diskuterat mattor
och gardiner, mottagit hantverkare och bodbiträden,
och följaktligen hade de sjunkit ner från sina höga
höjder. Nu skulle de gå ut att lufta av sig det där.
Och de vandrade. Men under denna hotande
tystnad då huvudena förefalla tomma och någon går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
