Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han fann henne åter sublim i sin allt trotsande
ömhet, och de skulle nu råkas igen senast om en
vecka. Hans reseplan var att nå ön Rügen där
hjälpredan Ilmarinen låg och badade. Denne skulle
hjälpa honom med affärernas ordnande; så skulle
han hyra en lägenhet, och senast inom fjorton
dagar, aldrasenast, skulle hon komma dit.
- Ser du nu att det där hatet kan man icke
lita på!
- Nej, men på kärleken!
- Det ser ut som om den vore segare!
Avskedet på stationen var sönderslitande, och
när han satt ensam i kupén, erfor han endast
saknadens kval. Befrielsens lycka, som Han den sista
tiden drömt om, infann sig ej. Allt minne om hennes
elakhet var bortblåst.
Han hade skaffat sig över från London till
Hamburg i hopp att vid ankomsten kunna finna bekanta,
som skulle hjälpa honom vidare till Rügen. Men
det var förgjort; alla voro på landet eller eljes borta.
Och nu måste han sätta sig på ett hotell och
telegrafera. Först till Ilmarinen på Rügen, men denne
hade inga pängar. Liknande svar erhöll han från
Köpenhamn och Kristiania.
Då kände han sig som lockad i en fälla och
övermannad. Ty alldenstund koleran rasat året förut,
väntade man få den tillbaka i år, om nämligen hettan
infann sig, och det var just fallet. Alltså, komme
han icke snart lös, hade han att vänta, icke döden,
ty den var honom likgiltig, men karantänen.
Dagarne gingo långsamt, ohyggligt, ty han hade
ingen att tala vid, och med det hotande
kolerautbrottet över sig! Vanmäktig och i permanent raseri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
