- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 14. Giftas /
122

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Måste

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

122 GIFTAS

om han varit med dem. Men han var mildare i sinnet
och erfor en frid och en behaglig trötthet som om
han roat sig.

Kvällen hade kommit; en och annan lackerad
vagn släpade några damer, som lågo i vita
teaterkappor på baksätena som svepta lik, vitsminkade
och med tuschstreck under ögonen, ty det var då
på modet att se ut som man varit uppgrävd.
Magisterns nya tankeriktning kom honom att tänka att
dessa damer hade tråkigt, och han erfor icke ett
grand avund. Men nedanför stora landsvägen, ute
på stora segelleden kommo nu ångbåtarne med
flaggor och musik tillbaka från lustresorna och det
hurrades och spelades och sjöngs så att det hördes ända
upp i Djurgårdsbergen.

Magistern hade aldrig i sitt liv känt sig så
ensam som i detta folkvimmel, och han tyckte, att
mänskorna sågo med deltagande på honom, som
ensam gick där som en enstöring, och han tyckte också
själv att det var synd om sig själv. Han skulle
ha velat gå på den första, bara för att få tala och
höra sin röst igen, ty han tyckte i sin enslighet,
att han hade en främmande bredvid sig. Och nu
slog ett ont samvete upp i hans minne. Han kom
ihåg kyparen Gustav på Hasselbacken, som icke kunde
tygla sin glädje över att se honom. Han kom nu
så långt, att han skulle önska att vem som helst
kom emot honom och visade sin glädje över att se
honom! Men det kom ingen.

Jo, när han satt på ångslupen kom en
rapphöns-hund, som förlorat sin husbonde, och lade sitt huvud
i hans knä. Magistern tålde eljes icke hundar, men
han körde icke bort honom nu; det kändes så mjukt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:30:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/giftas/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free