Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemsöborna - Fjärde kapitlet. Det bullrar till bröllop och käringen blir tagen för guldet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna hade
slutat för dagen.
– Vad är det för prat, som går i socknen här
och som jag får igen överallt? började han.
– Vad pratar man nu igen? frågade gumman.
– Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på
att gifta oss.
– Asch, det ha vi hört nu så länge.
– Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk
kan säga sådant, som inte är; jag kan rakt av inte
förstå sådant, illparade Carlsson.
– Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen
göra med en gammal käring som jag?
– Å, vad det beträffar med åldern, så har det
ingen fara. Får jag säga för min del, att skulle jag
en gång tänka på att gifta mig, så skulle det inte
bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting
vet, för se, moster, lustan är en sak och gifta sig
en annan; lustan, den världsliga lustan, förgår som
en rök, och tro och loven är som en tugg snus,
när det kommer en annan, som kan bjuda på cigarr.
Men si sådan är jag, moster, att den jag gifter mig
med, den håller jag loven med, och så har jag
alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat,
den säger ljug.
Madamen spetsade öronen och började misstänka
ugglor i mossen.
– Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av
med henne och Carlsson? undersökte hon.
– Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville
jag bara räcka ut pekfingret, så hade jag henne på
mig, men se, moster, hon har inte det rätta
sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
