Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skärkarlsliv - Flickornas kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till strandklipporna. Där var det ljusare och fjärden
låg oändlig, stilla som en spegel och skären hängde
mellan himmel och jord, under och i en luft av
violett med en rosarand över sig.
De satte sig på strandklippan och sågo det svarta
vattnet under sig endast krusat av några lösgjorda
tångbålar, som flutit upp.
Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte
och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen,
och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära
skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte
sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä,
talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad.
– Allt utom det sista!
– Som du ger andra!
– Vem har sagt det?
– Det gör ni alla! Och vad ser du hos de
andra, som jag skulle sakna! Erkänner du icke mig
vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt
sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig
mest, mest av vänlighet, mest av nöje, mest av
deltagande.
Det förstod hon inte.
– Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte
det! Men du älskar inte mig, ty då skulle du ej
låta mig lida så.
Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse
saknas hos den obildade, och herr Axels kärlek var
säkert av annan art än unge Albins.
– Jo, jag håller mycket av honom, men han
får inte göra mig något ont.
– Men de andra!
– Ä, de andra; vad är det för andra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
