Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skärkarlsliv - Flickornas kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Albin?
– Den!
Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade
i hans huvud så att han kände sig illa, elden brann,
men flickan förblev kall.
– Då kastar jag mig i sjön!
Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han
sig i vattnet med kläderna och simmar ut ett stycke.
När han inte förnam något förtvivlans skrik från
land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.
Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog
att herrarne kunde simma som fiskar, och hon bara
skrattar.
Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett
bestämt behov att få svalka sig och släcka den
förtärande elden, men sedan också begäret att genom
en bravad sätta flickan i brand för den modigaste
och mest riskerande av tillbedjarne.
Men det låg inte för den kloka Mari, som bara
förebrådde hjälten att han vätt ner sig.
Något annat måste försökas, och han försökte,
ledd på rätta stråten av en gryende kunskap om
att människohjärtat är ytterst olika hos olika
individer och klasser.
Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit
sig tillbaka, antingen bestämd för att fly eller
återkomma med andra syften. Saken var den att Mari
också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt
hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att
ändock glömma undvika den största faran. Detta
hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd
ansågs numera förlorad, men vad som säkert var
förlorat, det var giftet med Albin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
