Samlade skrifter av August Strindberg / 21. Hemsöborna. Skärkarlsliv / Flickornas kärlek (1912-1921) Author: August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Flickornas kärlek.

Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna fordran på trohet

344

hade så ingått i föreställningarne, att den flicka, som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning. De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.

Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts vara eviga hemligheter.

I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass. Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen, vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades

345

då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en opersonlig förföljelse.

Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.

Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras. Men Mari hade nog hört ett och annat

346

halvkvädet ord i den riktningen, ty hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade något mellan sig.

Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha någon, som redan var oppe.

När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje, började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga. Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom från köket. Men det gick att förfalska

347

omdömet under intressets eller behovets tvingande tryck.

Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne, som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.

Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta annat än genom springan på köksdörren.

Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom, förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och teologiskt

348

talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således närmare sanningen var han en finare natur.

Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete. Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.

Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt annat, dock icke giftermål.

En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.

När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:

-- Nu lyser jag för oss!

Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar omkring dem, men de kände stigen och kommo fram

349

till strandklipporna. Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med en rosarand över sig.

De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.

Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad.

-- Allt utom det sista!

-- Som du ger andra!

-- Vem har sagt det?

-- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna! Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet, mest av nöje, mest av deltagande.

Det förstod hon inte.

-- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig, ty då skulle du ej låta mig lida så.

Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade, och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.

-- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.

-- Men de andra!

-- Ä, de andra; vad är det för andra?

350

-- Albin?

-- Den!

Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.

-- Då kastar jag mig i sjön!

Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.

Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma som fiskar, och hon bara skrattar.

Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest riskerande av tillbedjarne.

Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han vätt ner sig.

Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika individer och klasser.

Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med Albin.

351

En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon alltid tillbaka till henne.

-- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens natursmärta att ej vara den högre placerade.

-- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat och ansiktet uttryckte något av härska.

-- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin underlägsenhet i den punkten.

-- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i skaror att se dig.

-- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.

-- Men avklädd, och det vill du inte!

-- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.

Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen, fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än många som icke vilja visa foten.

352

En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.

-- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka var ej lönt och Axel svarade:

-- Ja hon är här!

-- Hon ska genast komma in och lägga sig.

Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om, att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.

-- Inte för annat?

-- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.

-- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och kan komma i ett gott hus.

-- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.

-- Det ska jag skaffa dig.

Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå Emil, studenten, som var närvarande och som var en ren yngling från ett gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos, svarade att hon ville se flickan.

Mari reste således in och fick platsen.

Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.

När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke. Porträttet, som var halvfärdigt, målade

353

han över, då han tyckte det var fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev bjuden dit en afton.

De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.

-- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust eller olust.

-- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.

-- Jo, men jag hade glömt bort det.

När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.

Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.

Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han for till skären igen.

En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal om Mari.

-- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?

-- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.

-- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.

-- Vad för slag?

-- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.

-- Spelade jag?

-- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se sig för.

354

-- Ja, men jag var inte henne när!

-- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti det!

-- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.

-- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med talt om lysning.

Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!

-- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon spelte ju med era pojkar här.

-- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.

-- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett efter? Tror moster det?

-- Asch, flickorna, vet en väl.

-- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!

-- Ja, si det kan en inte säga, sånt.

Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med

355

honom. Nå det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på ett annat sätt.

I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.

Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.

Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes inbjudning för att taga målarens arm.

-- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.

Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg, hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm hade givit sig ner i korsetten.

Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli lös.

Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen -- som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.

356

-- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.

Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat månen sken och det varit hett i stugan.

-- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.

-- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan det vara!

Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit vatten eller rensat fisk.

Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann ur historien.

Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift, med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.

-- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka drivit upp gamla intryck.

-- Jo, det gör jag nog!

-- Det var en underlig flicka, inte sant?

Albin såg plötsligen lömsk ut.

-- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu!

-- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?

-- Ja det tror jag vad jag vill!

-- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.

357

Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:

-- Ja, men det var då besynnerligt!

-- Hur så? Var han där då?

-- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!

-- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?

-- Efteråt?

Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin hjärna:

-- Hon var när honom, men inte mig!

Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena för tidigt. Hon var dum bara! Dum!