Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fadren. Sorgespel i tre akter - Andra akten - Femte scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
66 NATURALISTISKA SORGESPEL
begär endast medlidande som en sjuk, jag nedlägger
min makts tecken och jag anropar om nåd för mitt
liv.
LAURA
har närmat sig honom och lägger sin hand på hans panna.
Vad! Du gråter, man!
RYTTMÄSTARN.
Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har
icke en man ögon? Har icke en man händer,
lemmar, sinnen, tycken, passioner? Lever han icke av
samma föda, såras han icke av samma vapen, värmes
han icke och kyles av samma vinter och sommar
som en kvinna? Om ni sticker oss, blöda vi icke?
Om ni kittlar oss, kikna vi icke? Om ni förgiftar oss,
dö vi icke? Varför skulle icke en man få klaga, en
soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför
är det omanligt?
LAURA.
Gråt du mitt barn, så har du din mor igen hos
dig. Minns du att det var som din andra mor jag
först inträdde i ditt liv. Din stora starka kropp
saknade nerver, och du var ett jättebarn, som antingen
kommit för tidigt till världen eller kanske icke var
önskad.
RYTTMÄSTARN.
Ja, så var det nog; far och mor ville icke ha
mig och därför föddes jag utan vilja. Jag tyckte
därför att jag skarvade mig, när jag och du blevo
ett, och därför fick du råda; jag blev, jag, som i
kasernen, inför truppen var den befallande, jag var
hos dig den lydande, och jag växte vid dig, såg
upp till dig som ett högre begåvat väsen, lyssnade
till dig som om jag var ditt oförståndiga barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
