Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet. Försynens skickelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Nej, verkligen. Hm! Så underligt! Min man
är revisor i samma verk, där han är notarie, och jag
vill visst inte göra dig ledsen eller säga något
obehagligt; sådant säger jag aldrig åt folk; min man
påstår, att han skall ha så dåliga affärer, så att det
visst inte är något passande sällskap för din man.
– Säger han det? Det är en sak, som jag inte
känner, och som jag inte heller lägger mig i, och jag
skall säga dig, min kära Evelyn, att jag aldrig lägger
mig i min mans affärer, om det nu också finns folk
som gör det.
– Förlåt, kära du, men jag trodde mig göra dig
en tjänst med att tala om det för dig!
Det var ljuskronan och matbordet! Återstod
sammetsklänningen!
– Nå, återtog den goda revisorskan, din svåger
lär ju, efter vad jag hört...
– Skona mina känslor och tala icke om en
förfallen människa!
– Är han verkligen förfallen? Jag hade hört, att
han umgås med de sämsta människor man kan se...
Här blev fru Falk benådad, ty betjänten
anmälde hennes nåd Rehnhjelm.
O, vad hon var välkommen! O, vad hon var
ämabel, som ville göra dem den äran!
Och det var hon verkligen, den gamla damen
med det vänliga utseendet, som endast den kan
äga, vilken genomgått stormarna med det sanna
modet.
– Nå, kära fru Falk, sade hennes nåd, sedan
hon tagit plats: jag kan hälsa från svåger!
Fru Falk undrade vad ont hon gjort den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
