Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bibliska egennamn med ordfränder i klassiska och levande språk - Övergången från hebreiska till grekiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Övergången från hebreiska till grekiska.
Den äldsta nämnvärda urkund från grekisk forntid
är ju Homerus (iooo, 900, 800 före Kristus). Han skrev
på joniska (episka) dialekten och eget nog icke på den
doriska, som var äldre. Men nu uppgav vår grekiska
grammatika (Lange), att den episka (homeriska) stilen
gick före dialektsöndringen och kan anses som det äldsta
skriftspråket! Strax därpå får man veta, att den doriska
munarten visar sig i den äoliska, från vilken latinet skall
ha utgått. Senare grammatiker läsa alla dialekter i
Homerus, så att därav ingen mening kan grundas.
Om man utan någon förutfattad mening skulle
anställa en undersökning och därvid begagna följande
metod, så kanske saken blir utrönt. Tar jag nämligen
en samling verb från episka dialekten och jämför dem
med bibel-hebreiskan och latinet, bör ju visa sig om
homerus-verbet mer liknar hebreiskan, än det yngre
grekiska verbet gör.
Verbet glädjas (sv.) heter i vanlig (attisk) grekiska
Chairein, Hädesthai; i latinet vanligen Gaudeo, i
hebreiskan Ghaloz, Chadoh, Schis, Schus, Gil, Zahol,
Za-moach.
Men i grekiskans episka stil heter glädjas gäthéo.
Detta är hebreiska Gad = lycka, Gaudeo (latin), Gaité
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
