Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På gott och ont
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gråmunkarne tågade upp. Martin och Franciskus hälsade
uppåt fruarnes fönster.
— Det var djävulen vad hon är vacker, fogatens
fru, sade Martin.
— Ah, det vet jag visst, det är bara pälsmössan
som klär henne i dag, ty hon har ful panna, och
den gömmer hon, svarade Franciskus.
— Det blir kallt att stå här, sade Martin och
stoppade in händerna.
— Ärkebiskopen kommer inte hit, sade
Franciskus och stampade med fötterna.
— Han håller sig nog varm ändå, sade Martin.
Ljudet av trummor hördes dovt från Västra
allmänningsgatan. En rörelse uppstod bland knektarne,
och åskådarne sträckte sina halsar för att få se något.
Ljudet kom närmare: knektarne öppnade ledet och
den livdömde syntes. Över hans rock hade man
dragit en gul linneklädnad med påsydda röda
eldslågor; på hans huvud satt en hög mössa av
pergament, på vilken var målat med stora bokstäver:
Hereticus (kättare). Bakom honom kommo
svartbröder med beslöjade ansikten; de buro ljus och
kors. Efter dem följde borgmästare och fogat samt
knektar. När spetsgården var sluten, leddes Hans
upp på bålet och bands med kedjor vid pålen. Därpå
framträdde fogaten och läste upp domen. Hans var
mycket lugn och hans blickar voro vända inåt, så
att han icke syntes tänka mera på den synliga
världen.
Trummorna rördes, bödeln och hans drängar
slogo eld. I nästa ögonblick började små blå lågor
hoppa omkring den livdömdes fötter. Han lyfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
