Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabocken - Sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNDABOCKEN 130
Det var bankruttförklaringen, vantarne i bordet,
och tråden var klippt. Två främmande personer gingo
bredvid varann och tänkte, tänkte över varandra, över
deras förhållande, över orsaken till tystnaden. Och
straxt blev det främmande förvandlat till fientligt.
De kände sig trolösa mot varandra, som kunde gå och
tänka tyst utan att säga ut vad de tänkte, och ju längre
de tego, dess värre blev det. I sin förtvivlan grep
Libotz en växt från renen, och utbrast med lyckat
intresse:
- Nej, si, en sån undelig blomma!
Karin kände både hyckleriet i förvåningen, och
allmosan han räckte henne, därför såg hon icke dit
och svarade icke, men ökade farten bara som om hon
ville fly från alltihop.
Libotz följde, kände sig avdankad, var viss att
det var slut, tänkte efter var han skulle äta sin
middag hädanefter då han icke kunde gå till Askanius,
undrade om det skulle stå i tidningen, vad staden
skulle säga. Han var så livligt inne i den nya
situationen, att han saktade sina steg och lät Karin gå
förut, just där vägen krökte och hon försvann. Men
han fann det alldeles naturligt; hon hade brutit, det
var slut, och det var en lättnad. Han satte sig på en
sten, tog av hatten, torkade pannan, men grät icke;
lättnaden att få vara ensam, återfå sig, blev en sådan
stor njutning att han småvisslade, under det han
ritade.
- Kåss så undelit de ä, alltihop, tänkte han.
Ja - de ä undelit!
Men så började det att dra, och en ångest
överföll honom, han reste sig och gick igen, framåt; och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
