Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabocken - Sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNDABOCKEN 179
var den, att Stadt icke tog kunderna. Herrarne gingo
i en improviserad klubb, småfolket som fann det för
dyrt, odlade upp en okänd liten källare, som hastigt
utvecklade sig, så att värden fick ta hål i taket och
hyra övre våningen.
Nu började Askanius en fruktansvärd kamp med
sig själv och mot sitt öde. För stolt att böja sig, grep
han till humbug; intog själv sina måltider vid fönstret
åt torget för att visa där fanns folk; lärde kyparne att
gå och städa de tomma borden; bjöd in bekanta till
sexor om kvällarne.
Men hans spelade munterhet osade galge, och
hans orubbliga mod verkade hemskt; hans hår
vitnade, hans ögon sjönko in, hans händer darrade. Han
bokstavligen skrämde bort de sista kunderna, och
in-bjudningarne mottogos icke mer.
På trots sparade han inga kostnader; han lät
rockfångaren sitta och sova på galoschhyllan för 25
kronor i månaden; elektriska ljuset brann i hela
lokalen alltid, och slutligen köpte han ett orkestrion för en
stor summa.
Kyparne flyttade var tredje dag, och han måste
ta flickor med fast lön. Men det kom intet folk ändå.
Till råga på eländet hade hustrun blivit sjuk, av
förskräckelse och sorg. Askanius kände detta som en
förebråelse, vilken han endast kunde bekämpa med
absolut känslolöshet. Han bodde en trappa upp och
gick aldrig ut, hade rullgardinerna fällda; vågade icke
fråga om där fanns några kunder.
Slutligen kom där ingen gäst mer, ty de få resande
som av okunnighet besökte lokalen, blevo skrämda
av ensamheten; och när de märkte att de flesta rät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
