Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabocken - Sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 SYNDABOCKEN
terna »voro slut» på den vidlyftiga matsedeln, kommo
de aldrig igen.
Ännu höll Askanius emot, och hans glädje var
att stå med en operakikare och se över till det tomma
Stadt, där Brune också stod i fönstret med sin tub.
De båda fienderna uppehöllo varandras mod med
denna duell.
Den sista gästen hade varit den trogne Libotz.
Han offrade sina böjelser, schavotterade vid ett
fönsterbord till de förbigåendes åtlöje. Men Askanius
kände på sig att det var medlidandets allmosa, och
han blev brutal, fattade hat till sin ende vän, och
förklarade att han icke behövde besvära sig, om han
icke ville.
När Libotz rådde honom att ändra lokalen, ta
bort speglarne, göra smårum, lägga igen fönster och
bilda hörn, så svarade Askanius ohövligt. Den trogne
vännen led av den övermodiges olycka, tänkte
alltjämt på hans öde, brydde sitt huvud med planer för
hans räddning, men förgäves.
Att icke rörelsen upphörde av sig själv, berodde
av att huset gav så stora hyror.
Det blev julafton, och Libotz, för vilken alla
familjer voro slutna, hade gjort parti med fiskalen för
kvällen, utan att ha bestämt var de skulle jula.
När de gingo ut, sågo de hela Askanius’ lokal
upplyst, och han själv stå ensam, spelande ett parti
biljard. Det såg ut som en spöksyn och de gingo ut
att spatsera för att bli fria från intrycket. Men efter
en stund blev Libotz orolig:
- Vi måste gå in till honom; hans hustru ligger
mycket sjuk, och han får icke vara ensam; vi äro ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
