tunga grenarna RT de SV EAFERN EE stammarna ha fått stöttor nödtorfteligen, och deras förr så ljuvliga frukter ha nu skrumpnat och äro sura nog. Utrymme har ej saknats i örtagården till plantering av nyare sorter med goda frukter, ej häller viljan därtill, men arbebskrafterna ha varit alltför ringa, och framför allt ha inga medel stått till buds. Många bokgåvor från medeltiden känner man icke, vilket till en del kan bero på källornas stora torvtighet. Ty några inventarier för domkyrkan äldre än från år 1600 ha icke bevarats till vår tid, och varje donation ledsagas icke av brev eller har en notifikation till följd. Så vet man mycket litet om bibliotekets liv under äld- sta tider. De få notiser man lyckats leta fram ur de hittills tryckta pärmebreven, till en del synnerligen värdefulla, finnas nu samlade hos Gödel i dennes stora, nyligen utkomna arbete om vår medeltidslitteratur. Men var finnas nu böckerna? Var förvaras domkyr- kans gamla librarium? Härjat av eld och vanvård. Dock måhända icke allt. Och vanvården får man icke döma för hårt. Det var dock ”papistisk vill- farelse” man ville sopa bort och ny gudstjänstordning gjorde äldre ritualböcker överflödiga. Pergament har under alla tider varit dyrbart och synnerligen lämp- ligt för allehanda ändamål. Med större säkerhet kunna blott några enstaka böcker, synes det, anses bevara minnet från Linkö- pingsdömens medeltidsförråd. Kyrkoordningen för stiftet, ett manuskript på papper från 1400-talet, hör numera till Upsala universitetsbibliobek. Ett medel- tidstryck, en jättelik och välbevarad foliant med en ce- leber latinsk inskrift på första bladet, att biskop Hans Brask donerat boken till Linköpings domkyrka ”anno MDVII, bedjen för honom”. Beklagligtvis har icke häller denna bok fått stanna i Linköping, utan om- sider hamnat i Strängnäs. En tryckt medeltids-postilla har likaledes ansetts höra till denna lilla grupp, men som stöd för anita- gandet lär man blott kunna anföra att boken själv som 7