ERIK BENZELIUS D. Y. tryckningen, och Benzelii Filosamlingar ligga nu i vårt bibliotek, ett vackert monument över sin upp- hovsman och ett oskrivet blad i svenska lärdoms- historien. För en modern upplaga av Filo äro de dock knappast mera användbara. Med ett annat företag hade E. B. lika liten fram- gång. Det var en upplaga av Ulfilas bibel, den be- römdaste handskriften i Upsala Universitetsbibliotek, vars vårdare han var åren 1702—23. Till detta än- damål lät han snida en sida i trä som prov. Den finnes ännu i behåll i biblioteket, ett fragment av ett stort anlagt låt vara outförbart arbete. Själv hade han noga genomgått bokstav för bokstav i den gamla bibeln, ”skulle ock tro”, skriver 'han, ”at mången som efter kommer, lär mena, at jag på många ställen fingerat supplementa, medan han primo intuitu ej ser bokstäverna på bladet; men gör then flit som jag: haf sådant tålamod: tag glasögon: vänd bladet, at ej för klart solskjen faller på purpurfärgen: jäm- för loca parallela, så finner tu them rätt så väl som jag”. Någon ny Ulfilasupplaga på orignalspråket kom icke ut. TI stället begagnade han sina mödosamt för- värvade kunskaper i gotiska och sina anteckningar ur det uråldriga manuskriptet till att översätta Ul- filas till tidens lärdomsspråk, latin. Men så var Ben- zelius också en skicklig latinare. ”Hvad hvar och en ting heter på Latin är bekant”, sade han en gång, ”men hur det översättes på Svenska behöfs efter- tanke till”. Dock var det icke så att han saknade intresse för sitt modersmål. Därom vittna bland annat bevarade samlingar till svenska dialekter, några Burefragment (f. ö. förbisedda i den stora boken om svenska gram- matikens fader; om dessa längre fram), och i viss mån kunna en del manuskript som han samlat räk- nas till denna intressesfer. Främst tänker man där- vid på det berömda s. k. Linköpingslegendariet, en stor, praktfull codex från Vadstena, Stiftsbibliotekets 18