Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket torde dock erfarenheten ha lärt oss litet var, att man aldrig bör vara för självsäker.
I allmänhet är det nog så, att folk gärna slår över i den ena eller andra riktningen. Men
lika tokigt som det är att bara lita till andra, lika galet, menar jag, är det att uteslutande
lita till sig själv. I förra fallet kan lätt förtröstan på andra leda till underlåtenhet av att
spänna krafterna i den mån som är nödvändigt, ifall man skall vara säker på att nå sitt
syfte. I andra fallet kan medvetandet om ens egen begränsning och isolering lätt förtaga
även den starkaste det mod och den tillförsikt, som känslan av samhörighet mera än någon»
ting annat har förmågan att ingjuta hos en var, och som är lika nödvändig för framgången
som trots någonsin de mest omsorgsfulla förberedelser för ens värv.
Om vi emellertid se till vad som är vår organisations egentliga uppgift, så torde man
kortast kunna uttrycka detta genom att säga, att densamma har att vara vår existensform
säkringsanstalt. Sammalunda är syftet med de övriga fackorganisationerna.
Det torde väl icke vara någon halsbrytande logik, ifall man skulle — rent ekonomiskt
— jämföra dessa arbetarnas existensförsäkringsanstalter med andra slags försäkringsinrätt*
ningar, exempelvis brand* och livförsäkringsanstalterna. Som väl förmodligen alla veta,
bruka de respektive anstalterna — frånsett huru stora egna fonder de ha — alltid försäkra
sina större risker. Nu torde det väl aldrig kunna inträffa för t. ex. ett brandförsäkrings*
bolag, att alla eller nära nog alla i detsamma försäkrade byggnader skulle råka brinna
på en gång — och ändå finna de olika anstalterna det ändamålsenligt att reförsäkra hos
varandra! I den situationen kan emellertid vårt förbund komma, att så gott som alla dess
medlemmar samtidigt kunna bliva indragna i en konflikt. Bjuder då icke klokheten, att
förbundet minskar denna kolossala risk genom att ansluta sig till den organisation, som
i sig upptager alla de övriga existensförsäkringsanstalterna och fördelar riskerna dem
emellan, nämligen landsorganisationen? Jo, förvisso!
Visserligen få vi härför dela med oss av de premier, som erläggas av vår egen organisa*
tion — alldeles som de andra försäkringsanstalterna få göra —, men uppväges icke detta
av den ökade tryggheten? Jag tror det!
Hittills har jag skärskådat anslutningsfrågan endast ur egennyttans synpunkt och därvid
.funnit, att en anslutning till landsorganisationen måste för förbundet anses nyttig och
önskvärd. Men det finnes en annan synpunkt, den ideella, som väl för de flesta talar
ännu kraftigare för att en anslutning må ske. Bland dem, vilka räkna sig som motståndare
till en anslutning, har jag heller icke hittills hört någon, som velat förneka den stora
betydelsen av alla de fackligt organiserade arbetarnas samverkan. Men, säga de, denna
kan ju ändå äga rum genom att de på frivillighetens väg understödja varandra.
Ja, det där låter nog bra, men det är också mest allt vad det gör! Visserligen kan
icke bestridas, att en stor del av förbundets medlemmar, då det verkligen gällt, lagt i
dagen den största förståelse och offervillighet för sina kämpande klassbröder, men å
andra sidan är det ett beklagligt faktum, att många blankt strunta i allting. Den beprisade
frivilligheten kan vara nog så bra, när den uppbäres av hänförelsen för en sak, men när
den endast är en mask för liknöjdheten, är den av ondo. Den är heller icke, i ovan*
nämnda bemärkelse, den grundval, varpå en planmässig organisationsrörelse kan byggas
upp. Jag skulle vilja se hur långt vårt Svenska typografförbund hade kommit, om vi
tillämpat den principen, att en var endast haft att bidraga till detsamma i den mån han
känt sig manad! Nej, när man vet att en sak är till gagn för alla, då är det också ens skyl*
dighet, både mot sig själv och andra, att även förmå alla att medverka till ett gott resultat.
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
