Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svala årstiden då allting skiftar färg och förgår. Bullret
på gatorna hade redan börjat och lockade ut mig; detta
tomma krypin, vars golv gungade opp och ner för varje
steg jag tog över det, var som en gisten, ohygglig likkista;
det fanns intet ordentligt lås för dörren och ingen eldstad i
rummet; jag brukade ligga på mina strumpor om natten
för att få dem något så när torra till morgonen. Det
enda jag hade att förlusta mig med var en liten röd
gungstol, som jag om kvällarna satt i och dåsade och tänkte
på åtskilliga saker. När det blåste hårt, och dörrarna
därnere stodo öppna, kommo alla slags underliga läten opp
genom golvet och in från väggarna, och ”Morgenbladet”
nere vid dörren fick rämnor, långa som en hand.
Jag reste mig och sökte i ett bylte borta i hörnet vid
sängen efter något till frukost, men fann ingenting och
gick tillbaka till fönstret igen.
Gud vet, tänkte jag, om det någonsin skall löna sig att
söka efter en anställning mera! Dessa många avslag,
dessa halva löften, blanka nej, närda och krossade
förhoppningar, nya försök, som var gång runno ut i intet,
hade gjort slut på mitt mod. Jag hade till sist sökt en
plats som inkasserare, men kommit för sent; dessutom
kunde jag icke skaffa femtio kronor som säkerhet. Det
var alltid ett eller annat hinder. Jag anmälde mig också
vid brandkåren. Vi stodo, ett halvt hundratal män, i
förstugan och satte ut bröstet för att ge intryck av kraft och
djärvhet. En tjänsteman gick omkring och besåg dessa
sökande, kände på deras armar och gav dem en och
annan fråga, men mig gick han förbi, ruskade bara på
huvudet och sade att jag var kasserad på grund av mina
glasögon. Jag kom tillbaka på nytt, utan glasögon, jag
stod där med rynkade bryn och gjorde mina ögon så
vassa som knivar, men mannen gick åter förbi mig och han
drog på mun, — han hade väl känt igen mig. Det värsta
av allt var att mina kläder hade börjat bli så dåliga, att
jag inte längre kunde söka plats som en anständig
människa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
