Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 11
Då jag kom ned i Slottsbacken upphann jag två damer,
som jag gick förbi. Då jag passerade dem snuddade
jag vid den enas arm. Jag såg upp, hon hade ett fylligt,
en smula blekt ansikte. Med ens blossar hon upp och blir
underbart vacker, jag vet inte varför, kanske av ett ord
hon hör av en förbigående, kanske bara av en tyst tanke
hos henne själv. Eller kunde det vara för att jag hade
berört hennes arm? Den höga barmen böljar häftigt
några gånger och hon klämmer handen hårt om
parasollskaftet. Vad gick åt henne?
Jag stannade och lät henne komma framför mig igen,
jag kunde inte för ögonblicket gå vidare, det hela
föreföll mig så besynnerligt. Jag var i ett retligt humör,
förargad på mig själv för händelsen med blyertsen och i hög
grad upphetsad av all den mat jag hade förtärt på
fastande mage. Med ens tar min tanke, vid ett lustigt infall,
en besynnerlig riktning, jag känner mig gripen av en
egendomlig lust att göra denna dam rädd, följa efter henne och
förarga henne på ett eller annat sätt. Jag hinner upp
henne på nytt och går förbi henne, vänder mig plötsligt
om och möter henne ansikte mot ansikte för att iaktta
henne. Jag står och stirrar henne in i ögonen och hittar
på stället ett namn som jag aldrig hade hört, ett namn med
ett glidande, nervöst tonfall: Ylajali. Då hon kommit
mig tillräckligt nära, sträcker jag upp mig och säger
påfluget:
Ni tappar er bok, fröken.
Jag kunde höra hur mitt hjärta slog när jag sade det.
Min bok? frågar hon sin följeslagerska. Och hon går
vidare.
Min elakhet tilltog och jag följde efter damen. Det
stod ögonblickligen klart för mig att jag begick
galenskaper, men jag kunde inte göra något åt det; mitt förvirrade
tillstånd skenade iväg med mig och gav mig de mest
befängda infall, som jag i tur och ordning lyssnade till.
Det tjänade ingenting till, hur mycket jag än sade mig
själv att jag bar mig idiotiskt åt, jag gjorde de dummaste
grimaser på damens rygg och jag hostade rasande flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
