Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 Svälit
tanke och fann att det skett mig en förfärande oförrätt.
Varför hade de sista månaderna farit fram så makalöst
hårt med mig? Jag kände helt enkelt inte igen mitt ljusa
humör och jag hade de underligaste plågor på alla håll.
Jag kunde icke sätta mig för mig själv på en bänk eller
röra min fot någonstädes utan att bli överfallen av små
och betydelselösa tillfälligheter, jämmerliga bagateller, som
trängde sig in i mina föreställningar och spridde mina
krafter för alla vindar. En hund, som strök mig förbi, en
gul ros i en herres knapphål, kunde sätta mina tankar i
dallring och upptaga mig för en längre tid. Vad var det
som fattades mig? Hade Herrens finger pekat på mig?
Men varför just på mig? Varför icke lika gärna på en
karl i Sydamerika, för den delen? När jag övervägde
saken, blev det mig mer och mer obegripligt, att just jag
skulle vara utsedd till försökskanin för Guds nådiga
infall. Det var ett tämligen egendomligt tillvägagångssätt
att ränna över en hel värld för att nå mig; där fanns ju
både antikvariatsbokhandlare Pascha och
ångbåtsexpeditör Hennechen.
Jag gick och dryftade denna sak och kunde icke bli
den kvitt, jag fann de starkaste invändningar mot detta
Herrens beslut att låta mig umgälla allas skuld. Även
sedan jag hade funnit en bänk och satt mig där, fortfor
detta spörsmål att sysselsätta mig och hindra mig från att
tänka på andra ting. Från den dag i maj månad, då mina
vedervärdigheter började, kunde jag så tydligt märka en
efterhand tilltagande svaghet, jag hade liksom blivit för
matt att styra och leda mig dit jag ville; en svärm av
små skadedjur hade trängt in i mitt inre och urhålkat mig.
Tänk om kanske Gud rent av hade i sinnet att alldeles
fördärva mig? Jag reste mig upp och drev fram och tillbaka
framför bänken.
Hela mitt väsen var i detta ögonblick i den största
vånda; jag hade till och med smärtor i armarna och kunde
knappt uthärda med att bära dem på vanligt vis. Av min
sista stora måltid kände jag också ett starkt obehag, jag
var stoppmätt och upphetsad och promenerade fram och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
