Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 23
Såå, hon var så vacker? yttrade den gamle med en
frånvarande min och såg ned i marken.
Vacker? Hon var härlig, hon var syndigt söt! Ögon
som råsilke, armar som bärnsten. Bara en enda blick av
henne var förförande som en kyss och när hon kallade på
mig, sprutade hennes stämma som en stråle av vin ända
in i hjärtat. Varför skulle hon icke vara så pass härlig?
Tog han henne för en inkassererska eller för något vid
brandväsendet? Hon var helt enkelt en himlens
härlighet, skulle jag säga honom, ett äventyr.
Jaja! sade mannen litet stött.
Hans lugn tråkade ut mig; jag hade blivit uppspelt av
min egen röst och talade i fullt allvar. De stulna
arkivsakerna, traktaten med en eller annan makt, voro inte mera
i min tanke; det lilla flata paketet låg där på bänken
emellan oss och jag hade inte längre den ringaste lust att
undersöka det och se vad det innehöll. Jag var helt
upptagen av mina egna historier, underliga syner drevo förbi
mina ögon, blodet steg mig åt huvudet och jag ljög med
full hals.
I detta ögonblick tycktes mannen vilja gå. Han lättade
på sig och frågade, för att icke avbryta för tvärt:
Han skall ha stora egendomar, denne Happolati?
Hur vågade denne blinde, motbjudande gubbe bolla
med detta främmande namn, som jag hade uppdiktat, som
om det vore ett allmänt namn och stode på var
hökarskylt i staden? Han snubblade aldrig på en bokstav och
glömde aldrig en stavelse; detta namn hade bitit sig fast
i hans hjärna och slagit rot i samma ögonblick. Jag blev
förargad, en inre förbittring började sjuda i mig mot
denna människa som ingenting kunde sätta i knipa och som
aldrig kunde bli misstänksam.
Det känner jag inte till, svarade jag därför tvärt; jag
känner inte alls till det. Låt mig förresten säga er nu
en gång för alla att han heter Johan Arendt Happolati,
att döma av hans egna initialer.
Johan Arendt Happolati, upprepade mannen, förvånad
över min häftighet. Så teg han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
