Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 25
dåsig; jag blundade och var nära att falla i sömn, då en
parkvakt lade sin hand på min axel och sade:
Ni får inte sitta och sova härinne.
Nej, sade jag och reste mig genast. Och med ens stod
åter min sorgliga ställning livslevande för mina ögon.
Jag måste göra något, hitta på någonting! Att söka
platser hade inte tjänat något till; de rekommendationer jag
gick och visade hade blivit gamla och förskrevo sig från
alltför okända personer för att göra större verkan;
dessutom hade dessa ständiga avslag under hela sommaren
gjort mig modfälld. Nå — under alla omständigheter var
min hyra förfallen och jag måste göra en utväg för den.
Det fick väl bero med det övriga så länge.
Alldeles omedvetet hade jag åter fått papper och penna
i händerna och mekaniskt satt jag och skrev årtalet 1848
å alla hörn. Om nu bara en enda brusande tanke ville
betaga mig i sin väldighet och lägga orden i min mun!
Det hade ju hänt förr, det hade verkligen hänt, att det
kommit över mig sådana stunder, då jag kunnat skriva
ett långt stycke utan ansträngning och få ihop det riktigt
välsignat bra.
Jag sitter där på bänken och skriver 1848 åtskilliga
gånger, skriver detta tal kors och tvärs i alla möjliga
fasoner och väntar på att en användbar idé skall falla mig
in. En svärm lösa tankar fladdrar kring i mitt huvud,
stämningen i den flyende dagen gör mig missmodig och
sentimental. Hösten har kommit och har redan börjat
lägga allt i dvala, flugor och småkryp ha fått den första
knäcken, uppe i träden och nere på marken hörs tonen
av det stridande livet, prasslande, oroligt susande,
kämpande för att icke förgås. Krypvärldens alla varelser röra
sig ännu en gång, sticka upp sina gula huvuden ur
mossan, lyfta sina ben, känna sig fram med långa trevare
och sjunka så plötsligt ihop, vältra runt och vända buken
i vädret. Var växt har fått sitt särmärke, en svag,
bortdragande fläkt av den första frosten; grässtråna sprita
bleka upp mot solen och det fallna lövet visslar hän över
jorden med ett ljud som av vandrande silkesormar. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
