Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 Svält
bröd i, rullade ihop mitt sängtäcke och stack på mig
resten av vitt skrivpapper. Därpå undersökte jag för
säkerhets skull alla vrår för att förvissa mig om att jag
inte hade glömt något efter mig, och då jag ingenting
fann, gick jag till fönstret och såg ut. Morgonen var
mörk och våt; det var ingen ute vid den nedbrunna
smedjan, och klädstrecket nere på gården stod spänt från vägg
till vägg hopkrumpet av vätan. Jag kände igen
alltsammans från förr, gick därför bort från fönstret, tog täcket
under armen, bugade för fyrdirektörens kungörelse,
bugade för mamsell Andersens liksvepning och öppnade
dörren.
Med ens kom min värdinna i mina tankar; hon borde
väl ändå underrättas om min flyttning för att hon skulle
se, att hon hade haft att göra med en ordentlig
människa. Jag ville också skriftligt tacka henne för de dagar,
jag hade begagnat rummet över tiden. Vissheten om att
jag nu var räddad för längre tid, trängde sig så starkt på
mig, att jag till och med lovade min värdinna fem kronor,
när jag kommit över en av de närmaste dagarna; jag ville
på allt sätt visa henne vad det var för en honnett person
hon hade hyst under sitt tak.
Brevet lade jag efter mig på bordet.
Ännu en gång stannade jag vid dörren och vände om.
Denna strålande känsla av att vara på grön kvist
hänryckte mig och gjorde mig tacksam mot Gud och all
världen och jag knäföll vid sängen och tackade Gud med hög
röst för hans stora godhet mot mig denna morgon. Jag
visste, å jag visste, att den stund av inspiration jag nyss
hade genomlevat och skrivit ned, var ett vidunderligt
himlens verk i min själ, ett svar på mitt nödrop i går. Det
är Gud! det är Gud! ropade jag till mig själv, och jag
grät av rörelse över mina egna ord; då och då måste jag
höra upp och lyssna ett ögonblick om det skulle komma
någon i trapporna. Slutligen reste jag mig och gick; jag
gled ljudlöst nedför alla våningarna och nådde osedd
porten.
Gatorna lågo blanka av regnet som fallit på efternatten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
