Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svüëlt 49
I.
Et par veckor senare befann jag mig ute en afton.
Jag hade åter suttit på en av kyrkogårdarna och skrivit
på en artikel för en av tidningarna; medan jag höll på
med det blev klockan tio, mörkret föll på och porten skulle
stängas. Jag var hungrig, mycket hungrig, de tio
kronorna räckte tyvärr inte så länge; nu var det två, nästan tre
dygn sedan jag hade ätit något, och jag kände mig matt,
orkade nästan icke hålla blyertspennan. Jag hade en halv
pennkniv och en nyckelknippa i fickan; men inte ett öre.
Då kyrkogårdsporten stängdes, skulle jag ju ha kunnat
gå hem, men av en instinktiv avsky för mitt rum, där
allt var mörkt och tomt, en övergiven bleckslagarverkstad
som jag slutligen hade fått löfte att hålla till i tills vidare,
spankulerade jag vidare, drev på måfå förbi Rådhuset,
ända ner till sjön och bort till en bänk på järnvägsbron,
där jag satte mig.
För ögonblicket plågade mig icke en enda ledsam tanke,
jag glömde min nöd och kände mig tröstad vid åsynen
av hamnen, som låg fredlig och skön i halvmörkret. Av
gammal vana ville jag muntra upp mig själv med att
genomläsa det stycke jag nyss hade skrivit och som för min
lidande hjärna tycktes vara det bästa jag hade gjort. Jag
tog upp mitt manuskript ur fickan, höll det intill ögonen
för att se och genomgick den ena sidan efter den andra.
Till slut blev jag trött och stack papperen i fickan.
Allting var stilla; sjön låg därborta som blått pärlemor och
småfåglarna flögo tysta förbi mig från plats till plats. En
poliskonstapel patrullerar ett stycke ifrån, eljest synes inte
en människa, och hela hamnen ligger tyst.
Jag räknar åter mina pengar: en halv pennkniv, en
nyckelknippa, men icke ett öre. Plötsligt griper jag ner i
min ficka och drar upp papperen på nytt. Det var en
mekanisk akt, en omedveten nervryckning. Jag letar ut
ett vitt oskrivet blad och — Gud vet var jag fick idén ifrån
— jag gjorde en strut, vek försiktigt ihop den så att
den såg ut som full, och kastade den långt bortöver gat-
Svält. 4 *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
