Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 Svält
stenarna; av vinden fördes den ännu lite längre, så blev
den liggande.
Nu hade svälten börjat att angripa mig. Jag satt och
såg på denna vita strut, vilken liksom pöste av blanka
silvermynt, och hetsade upp mig själv till att tro, att den
verkligen innehöll något. Jag satt och uppmanade mig helt
högt att gissa summan — om jag gissade rätt, var den
min! Jag föreställde mig de små, trevliga tioöringarna på
bottnen och de tjocka refflade kronorna ovanpå — en hel
strut full av pengar! Jag satt och såg på den med
uppspärrade ögon och hetsade mig själv att gå och stjäla den.
Så hör jag konstapeln hosta — och hur kunde det falla
mig in att göra just detsamma? Jag reser mig upp från
bänken och hostar, och jag upprepar det tre gånger för
att han skall höra det. Hur skulle han inte kasta sig över
struten när han kom! Jag satt och gladde mig över detta
puts, gned hänfört händerna och svor storstilat i himlens
höjd. Han skulle allt få lång näsa, den hunden! Han
skulle vilja sjunka ner i helvetets hetaste pöl och pina
efter ett sådant bovstreck! Jag hade blivit drucken av
svält, min hunger hade berusat mig. ;
Efter ett par minuter kommer konstapeln, klapprande
med sina järnhälar i gatstenarna, spejande åt alla sidor.
Han ger sig god tid, han har hela natten på sig; han
ser icke struten — inte förrän han är alldeles inpå den.
Då stannar han och betraktar den. Den ser så vit och
värdefull ut där den ligger, kanske en liten summa, vad?
en liten summa silvermynt?.. . Och han tar upp den.
Hm! den är lätt, den är mycket lätt. Kanske en
dyrbar fjäder, hattprydnad... Och han öppnar den varsamt
med sina stora händer och kikar i den. Jag skrattade,
skrattade och slog mig på knäet, skrattade som en galning.
Men inte ett ljud kom ur min strupe, mitt skratt var
tyst och hektiskt, hade gråtens innerlighet ...
Så klapprar det åter mot gatstenarna och konstapeln
gör ett slag bortöver bron. Jag satt där med tårar i
ögonen och kippade efter andan, alldeles utom mig av
feberaktig munterhet. Jag började att tala högt, berättade för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
