Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 51
mig själv om struten, härmade den stackars konstapelns
rörelser, kikade i min böjda hand och upprepade åter och
åter för mig själv: Han hostade då han kastade den! Han
hostade då han kastade den! Till dessa ord fogade jag
nya, gav dem kittlande tillägg, gjorde om hela satsen
och spetsade till den: Han hostade en gång — khöhö!
Jag uttömde mig i variationer av dessa ord och det led
långt om på kvällen innan min munterhet försvann. Så
överfölls jag av en dåsig ro, en behaglig matthet som jag
icke gjorde motstånd emot. Mörkret hade blivit litet
tjockare, en liten bris krusade sjöns pärlemor. Skeppen,
vars master jag såg mot himlen, sågo med sina svarta
skrov ut som stumma odjur, som reste borst och lågo och
väntade på mig. Jag hade inga plågor, min svält hade
trubbat av dem; i stället kände jag mig behagligt tom,
oberörd av allting omkring mig och glad över att vara
osedd av alla. Jag lade upp benen på bänken och lutade
mig bakåt, på detta sätt kunde jag bäst känna
avskildhetens hela vällust. Det fanns icke en sky i min själ,
icke en förnimmelse av obehag och jag hade icke ett
begär eller en åtrå ouppfylld, så vitt min tanke än sökte.
Jag låg med öppna ögon i ett tillstånd av frånvaro från
mig själv, jag kände mig ljuvligt borta.
Alltjämt var det icke ett ljud som plågade mig; det
milda mörkret hade dolt all världen för mina ögon och
begravt mig där i idel ro — endast tystnadens ödsliga
mumlan ringer monotont i mitt öra. Och de dunkla
odjuren därute skulle suga mig till sig när natten kom och
de skulle föra mig långt över hav och genom främmande
land, där inga människor bo. Och de skulle föra mig
till prinsessan Ylajalis slott, där en oanad härlighet
väntar mig, större än någon människas härlighet är. Och
hon själv skulle sitta i en strålande sal, där allt är av
ametist, på en tron av gula rosor, och räcka ut sin hand
emot mig då jag stiger in, hälsa och ropa välkommen
när jag närmar mig och kräböjer: Välkommen, riddare,
till mig och mitt land! Jag har väntat dig i tjugu somrar
och kallat på dig i alla ljusa nätter, och när du sörjt har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
