Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 Svält
jag gråtit härinne och när du sovit har jag andats fagra
drömmar över dig... Och den sköna tar min hand och
följer mig, leder mig fram genom långa gångar, där stora
människoskaror ropa hurra, genom ljusa trädgårdar, där
trehundra unga tärnor leka och le, in i en annan sal där
allt är av lysande smaragd. Solen skiner härinne, i
gallerier och gångar svävar ett bortdöende brus av musik,
strömmar av vällukt bölja mig till mötes. Jag håller
hennes hand i min och i mitt blod känner jag förtrollningens
vilda hänryckning fara; jag lägger min arm kring henne
och hon viskar: Icke här, kom längre ännu! Och vi stiga
in i den röda salen, där allt är rubin, en prunkande
härlighet, vari jag sjunker ned. Då känner jag hennes
armar omkring mig, hon andas på mitt ansikte, viskar:
Välkommen, älskadel Kyss mig! Mera... mera. ..
Från min bänk ser jag stjärnor för mina ögon och min
tanke störtar in i en orkan av ljus...
Jag hade fallit i sömn där jag låg och blev väckt av
konstapeln. Där satt jag, obarmhärtigt kallad tillbaka till
livet och eländet. Min första känsla var en stupid
förvåning över att finna mig själv ute under öppen himmel,
men snart avlöstes denna av ett bittert missmod; jag var
alldeles på vippen att gråta av sorg över att ännu vara
i livet. Det hade regnat medan jag sov, mina kläder voro
alldeles genomvåta och jag kände en rå kyla i mina
lemmar. Mäörkret var ännu tätare, det var med nöd jag
kunde skymta konstapelns anletsdrag framför mig.
Så, sade han, stig nu opp!
Jag reste mig genast; om han hade befallt mig att lägga
mig igen, hade jag också lytt. Jag var mycket nedstämd
och alldeles kraftlös, därtill kom att jag nästan
ögonblickligt började känna hungern på nytt.
Vänt lite då, toker! skrek konstapeln efter mig. Ni
går ju ifrån eran hatt. Så, gå nul!
Jag tyckte nog också att det var något som jag liksom
— liksom hade glömt, stammade jag frånvarande. Tack.
Godnatt.
Och jag raglade därifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
