Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 53
Den som nu hade lite bröd att ta tilll Ett sådant där
litet rart rågbröd som man kunde bita i medan man gick
på gatorna. Och jag gick och tänkte på just den särskilda
sort rågbröd som det skulle vara gott att få. Jag var
ohyggligt hungrig, önskade mig död och slut, blev
sentimental och grät. Det tog aldrig slut på mitt elände! Så
på en gång stannade jag tvärt på gatan, stampade i
stenarna och svor högt. Vad var det han hade kallat mig?
Toker? Jag skall visa den där konstapeln vad det vill säga
att kalla mig toker! Därmed vände jag om och sprang
tillbaka. Jag kände mig blossande het av ilska. Nere
på gatan snubblade jag och föll, men jag brydde mig icke
om det, sprang upp igen och löpte vidare. Nere vid
Järnvägstorget blev jag emellertid så trött att jag icke
kände mig i stånd att fortsätta ända ner till bron; min
ilska hade dessutom avtagit under springandet. Slutligen
stannade jag och drog efter andan. Kunde det inte vara
ganska likgiltigt vad en sådan där konstapel hade sagt?
— Ja, men jag tålde icke allt! — Alldeles riktigt!
avbröt jag mig själv, men han förstod inte bättre! — Och
denna ursäkt fann jag tillfredsställande; jag upprepade
för mig själv att han förstod inte bättre. Därmed vände
jag åter om.
Gud, vad du kan hitta på! tänkte jag harmsen; löpa
som en galning på sådana dyblöta gator i mörka natten!
Hungern gnagde olidligt i mig och lämnade mig ingen ro.
Åter och åter sväljde jag spott för att på det viset mätta
mig en smula och jag tyckte det hjälpte. Det hade varit
för smått om mat för mig i otaliga veckor innan detta
kom på, och krafterna hade avtagit betydligt på sistone.
När jag hade lyckats driva upp en femma genom en eller
annan manöver, ville dessa pengar inte gärna räcka så
länge, att jag kunde bli fullt återställd, förrän en ny
hungertid bröt in över mig. Sämst hade det gått med min
rygg och mina axlar; det lilla gnaget i bröstet kunde jag
nog hejda ett ögonblick när jag hostade hårt eller när
jag gick mycket framåtlutad; men ryggen och axlarna
hade jag ingen bot för. Hur var det då fatt, eftersom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
