Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sväült 79
allt jag kunde. Åter kom jag förbi bagarboden där
brödet låg. Så, nu stannar vi inte här, sade jag med
tillgjord barskhet. Men om jag nu gick in och bad om en
bit bröd? Det var ett hugskott, ett infall. Fy! viskade
jag och skakade på huvudet. Och jag gick vidare, full av
ironi mot mig själv. Jag visste ju så väl att det inte
tjänade något till att komma med böner i en sådan bod.
I Repslagergangen stod ett älskande par och viskade
inne i en port; litet längre bort stack en flicka ut huvudet
ur fönstret. Jag gick helt sakta och betänksamt, jag såg
ut att fundera på någonting — och flickan kom ut på
gatan.
Hur är det fatt med dig då, gubbe lilla? Vad för
något, är du sjuk? Nej, Gud bevare mig, ett sådant
ansiktel Och flickan drog sig skyndsamt tillbaka.
Jag stannade med ens. Vad var det för fel med mitt
ansikte? Hade jag verkligen börjat att dö? Jag kände
med handen uppåt kinderna: mager, naturligtvis var jag
mager; kinderna stodo som två skålar med bottnen inåt;
men Herregud! Och jag lunkade åter iväg.
Men jag stannade på nytt. Jag måtte vara rent
obegripligt mager. Och ögonen voro på väg in genom
huvudet. Hur såg jag egentligen ut? Det var då också själva
fan att man skulle vara tvungen att låta sig vanskapas
levande av bara svält! Jag kände raseriet ännu en gång,
dess sista uppblossande, en sensträckning. Gud bevare
oss, vilket ansikte, vad? Här gick jag med ett huvud,
som det inte fanns make till i landet, med ett par nävar
som, Gud signe mig, kunde mala ett stadsbud till mjöl
och damm, och svalt mig vanskapt mitt i Kristiania stad!
Var det rim och reson i det? Jag hade legat i selen och
slitit nätter och dagar, som en märr släpar en präst, jag
hade läst ut ögonen ur skallen och hungrat ut förståndet
ur hjärnan — vad fan hade jag nu för det? Till och
med gatslinkorna bådo Gud bevara sig för åsynen av
mig. Men nu skulle det bli stopp — förstår du det! —
Stopp skulle det djävulen anfäkta mig vara!... Med
ständigt tillväxande raseri, skärande tänder i känslan av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
